Så kunde då Stefan Löfven (S) äntligen återinträda som ordinarie statsminister. Vanligtvis till glädje för oss socialdemokrater. Men den här gången är ju inte som andra gånger. Regeringen sitter där som ett resultat av en kompromiss med Liberalerna och Centerpartiet. Och en bra kompromiss gör ingen sida riktigt glad sägs det. Det är kanske sant. Och det kan jag ta. Och även om en kompromiss svider för stunden så bör den i ett längre perspektiv göra inblandande parter nöjda. Men jag har svårt att se exakt hur Socialdemokraterna ska komma stärkta ur den här regeringsperioden. Hur jag än vrider och vänder på innehållet i överenskommelsen och det parlamentariska läget har jag svårt att se med tillförsikt på framtiden och valet 2022.
Det är sant att överenskommelsen innehåller en hel del bra. Men det mesta är vagt formulerat utan konkret politik. Minskade klyftor och större ekonomisk jämlikhet är bra. Men hur ska det gå till? Överenskommelsen innehåller många vackra ord men få svar.
Det är så klart att Socialdemokraterna ser det som en viktig strategisk seger att man lyckats splittra Alliansen och därigenom brutit upp blockpolitiken. Historiskt sett har det varit en framgångsrik väg för en socialdemokratisk regeringsbildning. Men, saker är inte som förr. Jag ser mycket som tyder på att vi inom de närmaste åren kommer att få se ett nytt block förmeras på högerkanten av svensk politik. Ett block bestående av kristdemokrater, moderater och sverigedemokrater. Och då är blockpolitiken tillbaka. Och resultatet skulle vara att socialdemokraterna blir bundna till centerpartiet och liberalerna för lång tid framöver. Den europeiska samtidshistorien är full av socialdemokratiska partier som i ett sådant sällskap fått sett kraftigt krympande väljarstöd, ja nära på utraderas.
Uppluckrad anställningstrygghet och ökad marknadsanpassning av hyresmarknaden, två tunga punkter i överenskommelsen. Och två riktigt beska piller som socialdemokrater har förbundit sig att genomföra. Båda dessa förslag är dåliga och skadliga för svensk ekonomi och svenskt samhälle. Det en slutsats man kan nå även om man inte tillhör svensk arbetarrörelse. Ändå förstahandsvalet för nyliberalerna inom centern och liberalerna. Vad är dom ute efter? I en krönika i Aftonbladet förra veckan levererade Johan Norberg, Sveriges ledande nyliberala debattör, insikten vi alla måste ta till oss – många liberaler hatar socialdemokratin mer än de älskar friheten.