Kulvertar väcker obehag. Långa, illa belysta transportkorridorer under sjukhus och vårdinrättningar är trist, flagnande färg, gamla bårar och transporter av skadade, sjuka eller till och med döda. Motviljan behöver ibland motas.
Ändå gör jag mig ibland yrkesmässiga ärenden ned under Korpen i Visby, som i onsdags förra veckan. Knackar på den murriga dubbeldörren en trappa ned på den östra gaveln, som öppnas av släggkastaren Tore Olofsson.
För det är där inne, i den övergivna kulverten som de håller till, öns friidrottare. Unga, men också äldre. Som Olofsson.
En bit framför mig, efter att ha passerat smatten där Olofsson ger på det enklare gymmets vikter, väntar i det dunkla ljuset under VVS-rören den lilla skara som bedriver seriös inomhusträning i Visby. Trots att de är friidrottare.
Så ser verkligheten ut för framtidshoppen.
En vältrampad, småkorvig löparbana är utsträckt även en bra bit efter den långa branddörr som delar kulverten. En enda löparbana.
Öns egen friidrottsnestor, alltid like obotlige optimisten Jorma Jääskeläinen, sitter vid sidan av på en improviserad pall. Framför honom ett startblock. Ett enda. Fler får inte plats. Så smalt är det.
Han håller handen ena handen på den digitala tidtagningsanordningen vars fotocell är placerad längre ned, på andra sidan branddörren där löparna nästan måste huka sig för att inte slå skallen i övre dörrkarmen.
Det pågår startträning på den uppmätta 30-metersbanan. Friidrottsträning med ett dussintal ungdomar. Och så Tore och Jorma, förstås.
Egentligen borde det här vara orimligt. Borde inte gå. Men det har det gjort i flera år redan. Slitaget på den röda löparbanan emotsäger knappast det.
Jorma räknar ned, någon är i blocken, starten går samtidigt som en tidigare löpare är på väg tillbaka längs med väggen i den trånga kulverten.
Det borde som sagt inte gå. Ändå går det. Gotland får fram unga talanger som tränar i långt från allt vad modern inomhusglamour heter där nere under Korpen och placerar sig högt i sina ålderklasser. I denna murriga kulvert. Kanske för att det bara måste gå. Kanske för att humöret där nere ändå är på topp.
Alternativ finns nu inte på Idrottens Ö.
Friidrottarnas förbund gjorde ändå ett väl beräknat och seriöst försök att komma ifrån kulverten när den nya arenahallen projekterades. I sen timme, ja, men med ett finansierat förslag skulle friidrotten för dryga miljonen få plats under arenahallens läktare. Tre, fyra sextiometersbanor och en hoppgrop. Större var inte deras modesta önskemål. Men regionen högg sitt nej med omedelbar verkan och lät sedan skrytbygget dra iväg plus tio miljoner ändå. Bland annat genom att investera ytterligare dryga miljonen för bygget av de så kallade VIP-logerna.
Där folk kan titta på innebandy i bekväma stolar. På andra sidan stan av Korpens murriga kulvert, där öns friidrottare utför något unikt i underjorden.