För gotländskan Charlotta Wirén började resan med de svenska längdskidlandslagen hösten 2019. Charlotta är sjukgymnast specialiserad på idrottsmedicin och verksam i Stockholm. När det svenska utvecklingslandslaget behövde en ny sjukgymnast blev hon av en kollega rekommenderad till jobbet, och fick det.
– Där är jag inne på min tredje säsong nu. Med juniorerna och U23-landslaget är jag främst med på deras mästerskap, säger Charlotta Wirén.
Där har hon jobbat med hela den kommande generationen, som framför allt på damsidan redan intagit världsscenenen med storm.
Charlotta har fortfarande kvar ansvaret för de yngre landslagen, men är numera med även i det medicinska teamet runt seniorlandslaget. Delvis på grund av att flera åkare har efterfrågat henne sedan de tagit steget upp i A-landslaget.
– Nästan alla "mina" åkare som var med i utvecklingslaget när jag började är nu uppe i A-laget. Jag känner dem väldigt väl, så det är jättekul att de har tagit klivet och att ha fått vara med dem på den här resan. Även om det bara är tre år, så händer det väldigt mycket när de tar klivet från junior till senior.
Hittills har det som sagt varit damerna som blommat ut på den stora scenen och fått majoriteten av rubrikerna, men Charlotta är övertygad om att även herrarnas framgångar inte är så långt borta.
– Jag tycker det ser väldigt positivt ut även på killsidan, vi har Wille (William Poromaa) och Leo (Johansson) och de övriga som kommer underifrån.
Vid de stundande olympiska spelen i Peking kommer dock Charlotta inte vara med på plats.
– Även om ett OS är superkul i sig så är det väldigt speciellt med karantänsreglerna, osäkerheten kring pandemin och så vidare. Vidare blir det ganska många veckor borta från familjen och om man skulle råka hamna i karantän blir det ännu längre. Vi har ett starkt medicinskt team som alternerar och de som åker till Peking är säkerligen laddade.
Då kanske Milano 2026 känns mer lockande?
– Ja. Då bör jag ha ganska många åkare från utvecklingstruppen med också, så det får bli ett mål att vara med där.
Hon gör cirka sju landslagsresor per vinter med landslagen, på mästerskapen är man borta runt två veckor.
– Min man är väldigt stöttande, annars hade det inte gått att få ihop överhuvudtaget med familjelivet.
Är det annars lite av ett drömuppdrag?
– Ja, det är det väl. I mitt yrke finns det inte så mycket karriärsmöjligheter, att jobba mig upp och tjäna mycket mer pengar eller så. Snarare är det så att det här uppdraget sätter guldkant på min sjukgymnastvardag, även om jag går lite back rent ekonomiskt på att vara iväg jämfört med om jag jobbat som vanligt på kliniken i Stockholm. Jag älskar ländskidåkning och har alltid gjort det, och det är fantastiskt att vara med och bidra med en liten del i landslagsapparaten.
Det var Charlottas pappa Kaj som väckte hennes intresse för längdskidåkningen i tidig ålder. Kaj var en eldsjäl inom längdskidåkningen på Gotland, liksom även golf och orientering, innan han gick bort 2016.
– Jag kan önska att pappa hade fått vara med om det jag gör nu, det här hade han gillat skarpt. Under uppväxten såg han till att hela uthyrningsbiten vid VOK-stugan fungerade så att så många som möjligt kunde komma ut och åka.
På tävlingarna blir arbetsdagarna i regel väldigt långa.
– Man är inte bara sjukgymnast utan man gör väldigt mycket annat också. Visst är det mycket jobb och långa dagar när man är iväg, men det är ändå lugnt jämfört med vallarna. De sliter något enormt och får inte tillräckligt stort erkännande. Jag skulle säga att vallarna är de största hjältarna i det tysta. Jag tror att det är ytterst få som inser hur mycket de också åker för att prova fram rätt skidor, det blir åtskilliga mil om dagen så vallarna får jag också ta hand om.
När har du som mest att göra?
– Sprintdagarna är tuffast. Efter prologen till själva tävlingarna har vi som mest att göra med åkarna, och sedan är det intensivt under tävlingarna med stavar som går så då får man vara alert. Det går också ganska snabbt mellan heaten så ibland hinner man nästan inte med, även om jag har radio så kan det vara att jag knappt vet resultatet när jag kommer till målområdet för att möta upp och ta hand om åkarna.
Charlotta berättar att en gotlänning runt längdlandslaget höjer vissa förvånade ögonbryn i sfären runt det starkt Norrlandsdominerade landslaget.
– Haha ja, när de först får reda på att jag är från Gotland är det många som hajar till och undrar om det ens åks skidor på Gotland. Sedan är det något jag är väldigt tacksam för, för om jag istället säger att jag bor i Stockholm så möts jag av större skepsis. Men som gotlänning så blir jag accepterad direkt.
Hon tycker om att hålla igång och hon tvekar inte att delta i vissa aktiviteter med åkarna när tillfälle ges.
– Det är rätt kul att vara med, man får pressa sig lite.
Under landslagets försäsongsläger i italienska Tignes förra sommaren innebar det bland annat bestigning av flera toppar på berget under en dag tillsammans med Frida Karlsson, Maja Dahlqvist och Oskar Svensson.
– Vi skulle egentligen bara göra en liten hike, men det blev fem timmars rännande upp och ner vid flera toppar. Då fick jag gräva ganska djupt, men de var imponerade att jag kunde hålla tempot, säger hon med ett skratt.
Att just skratta får hon göra mycket med landslaget. Hon betonar flera gånger vilket bra gäng det är.
– Alla åkare är så himla gulliga. Det är toppenmänniskor, det finns inte ett uns av några divalater i gänget. Vi har väldigt roligt ihop och alla tar hand om varandra.
Är det något land som lockar extra att åka till i världscupen?
– Dit det är god mat är det aldrig dumt att åka. Sedan får man tänka efter lite ibland, för under till exempel Tour de ski vet man knappt var man är efter ett tag.
Senaste tävlingen hon var iväg på var just Tour de ski 28 december - 4 januari, därefter blev några tävlingar inställda.
Nästa blågula uppdrag blir för Charlottas del i JVM och U23-VM i Norge, med start den 19 februari.
– Mästerskapet står rätt högt i kurs bland de aktiva, så även de som är med i Peking försöker prioritera att komma dit efter OS. Det finns nog goda chanser till många medaljer, säger Charlotta Wirén.