Resultatet i riksdagsvalet har som jag nämnt i de två tidigare delarna ställt till det i regeringsbildningen, men även det utfallet vi fick här på ön resulterade i en mycket svag politisk ledning. På Gotland blev de borgerliga partierna det största blocket, samtidigt som Sverigedemokraterna, SD, fick ett betydligt sämre resultat än i riket. Men den majoritet som de borgerliga hade i den väljarundersökning som P4 Gotland lät göra under våren förlorades i slutspurten.
Nu fick vi ett resultat där SD blev vågmästare om de gamla blocken skulle bestå. Samtal inleddes, men ganska tidigt visade det sig att de borgerliga bara var intresserade av att få stöd av andra partier men att stödpartiet inte skulle få något inflytande. Resultatet blev en alliansminoritet som utan samtal och förhandlingar kör en ”går-det-så-går-det” taktik där SD får utslagsröst i alla frågor där de gamla blocken är oense.
Starten för den nya alliansminoriteten har inte heller blivit speciellt lyckad. Den komplicerade frågan om att slå ihop byggnadsnämnden och miljö- och hälsoskyddsnämnden till en nämnd hamnar på bordet utan att ens finnas på dagordningen och helt utan underlag. Senare när både personal och ledamöter i nuvarande nämnder protesterar nonchaleras det och beslutet klubbas igenom trots att många frågor ännu är obesvarade.
Ett annat exempel är beslutet att sparka Maria Dalemar, en av landets bästa hälso- och sjukvårdsdirektörer. Ett beslut som tas enbart för att markera och helt utan konsekvensanalys. Ett beslut som dessutom blir dyrt. Om förtroendet för Dalemar var så lågt hade det nog ändå varit klokast att informera henne om att förordnandet som skulle löpt ut i augusti inte skulle förlängas och inleda en rekryteringsprocess för att i lugn och ro hitta hennes ersättare. Nu riskerar vi gotlänningar att få några års kaos inom en verksamhet som är extremt viktig för oss.
2018 har också varit ett år med politiskt tunga årsdagar. Det var 80 år sedan Saltsjöbadsavtalet undertecknades och 100 år sedan allmän rösträtt klubbades igenom i riksdagen. Två för landet viktiga händelser. Två historiska milstolpar för svensk demokrati och den svenska modellen. Men bägge är under attack och inget vi kan ta för givet. Saltsjöbadsavtalet har gett och ger ännu en stabil maktbalans på arbetsmarknaden. För att bra avtal ska kunna komma till måste parterna vara något så när jämbördiga. Den svenska modellen där arbetsmarknadens parter kommer överens om vilka villkor som ska gälla utan att riksdagen lägger sig i detaljerna har varit extremt framgångsrik. Därför är det beklämmande att de borgerliga partierna med SD i släptåg hotar maktbalansen genom bland annat förslaget på lagstadgade löner för vissa grupper.
Det är också SD med sina idéer om ”svenskhet” som krav för medborgarskap som i riksdagen hotar den allmänna rösträtten. I SD:s principprogram kan vi läsa att även de som är födda och som ingått i den ”gemenskap” som medborgarskapet kräver kan uteslutas om de anses ha brustit i sin lojalitet. Utanför riksdagen ser vi hur nazister med än tydligare antidemokratiska mål får ett allt större utrymme.
När vi nu går in i 2019 så finns det ännu mycket kvar att göra. Utmaningar där vi behöver förbättra världen och samhället för våra barn och barnbarns skull, exempelvis på klimathoten och de splittrande klyftorna. Men vi behöver också försvara det våra förfäder byggt upp i form av jämlikhet och demokrati. Låt oss göra det tillsammans.