Frågan om kortare arbetstid har alltid varit en mer eller mindre aktuell fråga sen industrialiseringen tog fart.
I kraft av fackföreningarnas uppkomst och kraven på kollektivavtal, där bland annat arbetstiden reglerades, minskades arbetstiden successivt. 1919 blev åtta timmars arbetsdag lag i Sverige, vilket innebar 48 timmars arbetsvecka, då lördagar ännu var arbetsdag. Därefter sänktes arbetstiden vid ett flertal tillfällen för att 1973 bli de 40 timmar i veckan vi har i dag.
När vi diskuterar kortare arbetstid vill jag också ta med semestern. 1938 fick vi rätt till två veckors semester något som också ökat fram till 1978 då vi fick de 25 dagar vi har i dag. Under en kortare period på 1990-talet hade vi 27 dagars lagstadgad semester, men det ser jag mest som en parentes.
Som ni märker var det nu rätt längesedan arbetstiden justerades i lag, men det har hela tiden funnits förslag från olika håll på exempelvis sex timmars arbetsdag. Men den politiska viljan har varit svag och frågan har istället för en frihetsfråga blivit en ekonomisk fråga. Fackförbunden inom LO-kollektivet har inte heller varit eniga i frågan. Problemet för många kvinnodominerade förbund har istället varit att få till avtal där fler av deras deltidsanställda medlemmar ska få rätt att jobba heltid.
Men för industriförbunden var deltidsfrågan en ickefråga. Där fanns det istället ett kraftigt tryck från medlemmarna att sänka arbetstiden, vilket ledde till att Metalls kongress 1995 antog målet att minska arbetstiden med 100 timmar per år. Det första steget blev införandet av arbetstidsförkortning vilken kvittades mot lägre löneökningar under avtalsförhandlingarna med motparterna. När Industrifacket och Metall gick ihop 2006 till det nya förbundet Industrifacket Metall, IF Metall i vardagsspråk, följde 100 timmarsmålet med. Nu efter mer än 20 år kamp är målet uppfyllt i IF Metalls största avtal, Teknikavtalet. Under våren kommer ytterligare två avtalsområden att nå målet, bland annat avtalet för de som jobbar på bilverkstäder. På Gotland blir det ungefär 200 medlemmar som omfattas vilket är nästan 18 procent av medlemskåren.
Men vägen till målet blev inte så enkel som man kanske trodde. Arbetsgivarna blev efter hand mer tveksamma till formerna av arbetstidsförkortningen och Per Widolf, förhandlingschef vid Industriarbetsgivarna beskriver arbetsgivarnas syn på följande sätt till Arbetet:
”Vi måste hela tiden fokusera på konkurrenskraft och produktivitet. Arbetstidsförkortning, som innebär att vi betalar för icke arbetad tid, går stick i stäv med de målen. Dessutom kostar det att organisera om skiftlag och hitta ersättare.”
Arbetsgivarnas ovilja att utöka arbetstidsförkortningen gjorde att IF Metall fick tänka om och hitta en ny väg. Detta var samtidigt som frågan om pension och pensionsålder började bli aktuell, vilket fick parterna att 2013 hitta en lösning med ett avtal om deltidspension. Pengar avsätts årligen ur löneutrymmet till ett pensionssparande som tillåter IF Metalls medlemmar att ta ut deltidspension under de sista åren innan ordinarie pension.
Om viljan är tillräcklig, målet tydligt och alla drar åt samma håll kan man lyckas uppnå de mål man satt ut. Men vägen dit är ofta kantad av problem man inte kunnat förutse. Det viktiga då är att stå fast vid målen och försöka hitta nya vägar. Något som Metall och därefter IF Metall visar med sitt arbete med 100 timmarsmålet. Nu är målet nått, frågan är vad IF Metalls nästa långsiktiga mål kommer att vara?