Jag har svårt att se brexit på annat sätt än ett tecken på grabbighet. Likheten med ett gäng gifta grabbar som sitter på puben och diskuterar fördelen med att vara singel är stor. Frihetens frukter skönmålas och valet att skiljas från frun känns solklart, då de tänker hela vägen. Mycket på grund av hennes släktingars eviga besökande. Tänk att få slippa frugans föräldrar, syskon, kusiner och bryllingar som alla kommer och utnyttjar deras gästfrihet. De borde hålla sig hemma, inte komma hit och ta för sig av det vi byggt upp, tycker grabbarna. De hetsar varandra till att gå från ord till handling och ansöker om skilsmässa.
När de sen, tillsammans med sina fruar, går igenom hur skilsmässan ska gå till är det inte längre lika enkelt. En hård skilsmässa där paret separerar utan att göra upp om barnen, hunden och allt det andra blir otänkbar. Men en skilsmässa där frugan får vara med och diktera villkoren är inte heller intressant för grabbarna. De vill ha fortsatt service med handel, matlagning, städning och rumlande i sänghalmen. Dessutom vill de ha huset, bilen och hunden, förutsatt att frugan rastar den. Något som de flesta inser är omöjligt efter en skilsmässa, men en utveckling som grabbarna inte insåg under sina pubkvällar.
Det är mitt i en sådan smet som Theresa May hamnat och det är hon som får bära hundhuvudet för att politikerna inte klara av att hitta en lösning. Men vem hade klarat av det? Och vem kommer att kunna klara av det?
I svensk lag har par som inte är överens om att skiljas sex månaders betänketid och måste därefter lämna in en ansökan om att fullfölja skilsmässan för att den ska bli verklighet. Någon sådan betänketid har inte brexitbeslutet, men med det facit i hand hade det nog varit klokt. Alternativet är en ny folkomröstning, men då brexitröran blivit väldigt infekterad skulle en ny omröstning återigen handla mer om känslor än om fakta.
I går meddelade Theresa May sin avgång som partiledare för konservativa Torys vilket samtidigt innebär att hon lämnar posten som premiärminister.
Hennes avgång innebär att två frågor blir högaktuella. Kommer någon att våga ta över och ta ansvar för att reda ut brexitröran? Vad kommer hennes avgång få för konsekvenser för brexit? Jag ser en stor risk att det hela slutar i en ordentlig osämja mellan Storbritannien och EU. Jag hoppas jag har fel.
I går var det exakt 100 år sedan riksdagen klubbade igenom kvinnlig rösträtt. Efter årtionden av kamp för ett samhälle där andra än rika män fick vara med och bestämma nåddes en milsten. Kampen för ett mer jämställt samhälle har fortsatt och fler milstenar har nåtts. Blod, svett och tårar har offrats i kampen, men inget av alla de framsteg som gjorts är skrivet i sten. Vi ser hur extremhögerns framfart hotar inte bara kvinnornas frihet utan även andras frihet och andra friheter. Kvinnor, hbtq-personer, judar, muslimer, kommunister, socialister, liberaler och andra som betraktas som annorlunda eller oliktänkande hotas av deras framfart. Om du tycker att alla är lika mycket värda, att vi ska få säga vad vi vill, att vi ska ha en fri press som ska granska makten och maktens utövare och att vi alla ska vara lika inför lagen bör du ta chansen att rösta i morgon. Om inte för de som offrat sitt blod, sin svett och sina tårar, så för att våra barn och barnbarn inte ska tvingas göra om våra förfäders jobb.