I början av förra veckan gick svenska damlandslaget i ishockey, Damkronorna, ut i strejk. Till att börja med var det ersättningarna som hamnade i fokus, men efterhand har det framkommit fler och i mina ögon mer graverande orsaker. Frågan om ersättning har som jag upplever det hamnat i kläm i en övergång från ett system till ett annat. Självklart ska inte landslagsspelare i en av landets största och ekonomiskt starkaste idrotter förlora pengar på landslagsuppdrag. Men den frågan är så självklar att den med all säkerhet kommer att lösas.
Värre är det med de resurser som Svenska ishockeyförbundet lägger på att utveckla damishockeyn jämfört med de resurser herrarna får. Som exempel visar spelarfacket SICO, som för spelarnas talan, skillnaden mellan de olika landslagens ledarstaber vid de senaste VM-turneringarna. Herrlandslaget hade med sig 16 stycken ledare medan damlandslaget bara hade 11 stycken. Men än mer anmärkningsvärt är att även juniorkillarna i U18 landslaget och U20 landslaget hade fler ledare med på sina respektive världsmästerskap än vad damkronorna hade. Juniortjejerna i U18 laget hade bara 8 ledare med på sitt senaste VM.
Vidare kan man läsa i SICO:s pressmeddelande att damkronorna under flera år bönat och bett om att få damkläder, men förbundet menar att de behandlar alla landslag lika och då är det herrkläder som gäller. Så långt har alltså ishockeyförbundets jämställdhetsarbete kommit.
Resultaten visar också att damishockeyn i Sverige är satt på undantag. Trots att ishockey inte är en världssport, utan spelas mest i länder med lite kallare klimat, och att Sverige är en av de ledande hockeynationerna blev damkronorna nedflyttade till B-VM efter årets A-VM. Ishockeyn är den enda av våra större lagsporter där herrarna är rankade bättre än damerna. När jag kollar världsrankningen i fotboll, basket och handboll är damlandslagen högre rankade i samtliga förutom handboll där bägge landslagen är runt topp fem i världen. Men i ishockey kommer herrarna nästa år att återigen slåss om guldet medan damerna får koncentrera sig på att bli uppflyttade till den VM-division där medaljerna delas ut.
Hur kan det komma sig att svensk damishockey ligger efter i utvecklingen samtidigt som den svenska damhockeyligan, SDHL, anses vara Europas bästa liga. Återigen är det resursfördelningen som spökar. Medan merparten av de utländska spelare i SDHL har ersättningar som gör att de kan koncentrera sig helt på ishockeyn, tvingas de absolut flesta svenska spelarna kombinera elitsatsningen med jobb eller studier.
En av de få svenska spelarna i SDHL som förra säsongen kunde spela ishockey på heltid var Fanny Rask i HV 71. Detta tack vare att hennes bror Victor Rask, sponsrade hennes satsning. Victor spelar själv ishockey på toppnivå i den amerikanska proffsligan NHL, av många rankad som världens bästa liga.
Svensk hockey drar in en massa pengar på lukrativa Tv-avtal, reklam och publikintäkter. De intäkterna skulle mycket väl kunna omfördelas på ett bättre sätt. Jag kan aldrig tänka mig att publik, varken på arenorna eller vid TV-apparaterna, skulle ha något emot att delar av de pengar de betalar för att se ishockey tillfaller damhockey. Jag skulle till och med tro att vissa sponsorer skulle uppskatta en omfördelning av exempelvis pengarna för Tv-rättigheterna från herrarna i SHL till damerna i SDHL.
Men för att en riktig satsning på damhockeyn ska kunna bli verklighet måste Svenska ishockeyförbundet först och främst förstå vad jämställdhetsarbete innebär.