Fredagens statsministeromröstning avlöpte helt enligt förväntan – och samtidigt manifesterar den slutpunkten på ett av de mest dramatiska förloppen i svensk inrikespolitik de senaste decennierna. Det är inte historiskt att de liberala partierna och det socialdemokratiska partiet samarbetar. Så har skett flera gånger i historien.
Men det är däremot historiskt att Centerpartiet och Liberalerna lämnar det 15 år gamla allianssamarbetet för att göra upp om ett regeringsunderlag i mitten. Det är historiskt att allianssamarbetet nu faller samman, trots att den sakpolitiska samstämmigheten mellan partierna kanske aldrig varit större.
Det är värt att notera hur moderater och kristdemokrater hanterar de andra allianspartiernas beslut. Centerpartiet och Liberalerna agerar helt i enlighet med vad de utfäst innan valet – att inte sätta sig i en regering som regerar på Sverigedemokraternas nåder. Trots detta har flera ledande moderater och kristdemokrater – de båda partiledarna, inte minst – larmat och gjort sig till. Måhända är det för att det största borgerliga partiet själv är valhänt inför hur framtiden för svensk höger ska se ut.
På kommunnivå har Moderaterna inlett ett flertal samarbeten med Sverigedemokraterna. Ingenting tyder på att den trenden kommer att avta i kommande val. Moderaterna står därför inför en situation där organisationen underifrån närmar sig SD, samtidigt som rikspartiet vill behålla någon form av värdegemenskap med Centerpartiet och Liberalerna. Det är två ståndpunkter som på långsikt är oförenliga. Troligtvis kommer det moderata idéarbetet de kommande åren handla om just denna konflikt. Det blir onekligen spännande att följa.
Samtidigt har socialdemokratin lyckats med ett av sina centrala strategiska mål: att spränga blockpolitiken och inleda bredare parlamentariska samarbeten.
Det är lätt att tro att den mittenuppgörelse som nu ligger för handen enbart tillkommit för att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Det är inte hela sanningen. Det räcker med att gå tillbaka till pressläggen och undersöka vad socialdemokratin sade innan förra valet. Redan då pekade Stefan Löfven ut mittenpartierna som potentiella samarbetspartners för att säkra långsiktighet och pragmatism i ett politiskt landskap som allt mer präglas av polarisering och kortsiktighet.
Socialdemokratins stora uppgift, som vi också får tillfälle att återkomma till längre fram under mandatperioden, handlar om att vitalisera sin folkrörelse och driva opinion för en offensiv socialdemokratisk politik samtidigt som man, på grund av överenskommelsen, genomdriver vissa borgerliga förslag. De snabba mätningar som genomförts efter att överenskommelsen presenterats, och dessa ska man ta med en viss nypa salt, visar att det finns ett brett stöd bland socialdemokratiska väljare för överenskommelsen även om man inte är förtjust i alla sakpolitiska förslag. Värdet av en långsiktig kompromiss väger tungt i ett osäkert politiskt landskap.
Den kommande mandatperioden kommer att vara epokgörande för det svenska politiska landskapet. Vilka konsekvenser det får återstår att se.