– Efter fyra operationer i högra knäet insåg jag att slutet var nära, säger Jesper cirka 20 år efter det snöpliga slutet i engelska Nottingham Forest. Jag var i Nottingham i två och ett halvt år, men spelade bara sex matcher.
Så några titlar blev det aldrig i England. Däremot vann han SM-guld med Halmstad 1997 tillsammans med en rad kända spelare som till exempel Fredrik Ljungberg.
– Samma år blev jag också utsedd till Hallands bästa spelare. Jag vill inte skryta, men den utmärkelsen är jag faktiskt riktigt stolt över.
Två år tidigare, 1995, skedde debuten i landslaget, 1–1 mot Island, men Jesper fick inte direkt några lysande recensioner. Landslagskarriären stannade vid en spelad match, även om han var uttagen i truppen ytterligare två gånger.
– Jag borde nog inte varit med i landslaget just då, funderar Jesper när han fått perspektiv. Jag var inte riktigt mogen och det var lite så att tidningarna tjatade in mig…
Han tycker också att den där matchen mot Island skulle slutat med seger.
– Martin Dahlin hade flera fina chanser som han borde satt.
Jodå, han är självkritisk när vi träffas en vinterdag hemma hos mamma Anitha i Visby innerstad dit han återvänder då och då. Jesper bor annars i Halmstad och vid besöket på hemön passar han också på att träffa några av sina gamla kompisar från VIF Gutes framgångsrika ”68-gäng”.
Jesper, mittfältare på den tiden, fick en bra skolning i den ädla fotbollskonsten. Tillsammans med andra spelare födda 1968 som Per Olsson, Anders ”Totte” Larsson (nu Fagerberg), Magnus Ringmar med flera kom han under tränaren Hasse Lindqvists beskydd.
– Hasse hade ett jäkla driv och en vision, minns Jesper. Vi var en talangfull och träningsvillig kull och vi anammade allt han sa. Utan Hasse hade jag aldrig kommit så långt.
Redan som 21-åring 1991 var det dags för Jesper att lämna sitt kära VIF Gute. För en månadslön på 5 000 kronor drog han norrut till Gefle, som då spelade i nässt högsta serien, Norrettan.
– Det kändes som rätt nivå för mig, jag trivdes jättebra. Vi var ett stabilt mittengäng och jag passade samtidigt på att utbilda mig till styckmästare.
Två av de tre åren i Gefle utsågs Jesper till Gästriklands bästa spelare! Det gjorde förstås att han blev ett hett byte på spelarmarknaden och det blev BK Häcken som drog vinstlotten.
– Jag hade anbud också från Hammarby och AIK, men de hade dåligt med pengar på den tiden…
Jesper fick i Häcken en månadslön på drygt 15 000 kronor och blev lagkapten mitt under säsongen. Men det blev bara ett år (1994) i Göteborgsklubben – laget åkte dessutom ur allsvenskan.
Halmstad med Stig Nilsson som mäktig boss hörde av sig och Jesper valde att återigen byta klubb.
– Jag ville ju spela i allsvenskan, något annat fanns inte just då. Det lustiga var att de i Halmstad jag tjatat och bråkat mest med då vi mötte dem tidigare, de blev mina bästa vänner.
Man skulle kunna tro att Jesper under sin framgångsrika karriär var en man med gott självförtroende och skinn på näsan.
– Nej, så var det inte alls, jag hade hela tiden en rädsla. En rädsla att inte lyckas och hamna utanför startelvan. Jag missade nästan aldrig en träning och hamnade heller aldrig på bänken, i alla fall inte i mina svenska klubbar.
Jesper hade nu skolats om till mittback och var inte alltid så snäll och vänlig mot domare och motståndare.
– Jag var nog inte lätt att ha att göra med för domarna. Vill passa på att be om ursäkt för alla protester och annat tjat och tjafs.
Nåväl, de allsvenska åren i Halmstad BK blev lyckosamma: 1995: trea och seger i Svenska Cupen, 1996: Sexa, 1997: SM-guld och 1998: trea.
– Vi hade vunnit allsvenskan också 1998 om inte ”Ljungan” (Fredrik Ljungberg) blivit såld, säger Jesper bestämt.
Jesper hade i alla fall gjort ett synnerligen gott intryck under sina år i Halmstad. Det kom proffsanbud från klubbar i England, Frankrike och Turkiet.
– Men Stig Nilsson ville ogärna sälja. Det fanns bud på åtta miljoner från Barnsley, men till slut såldes jag till Nottingham Forest för tre miljoner.
Man kan inte direkt påstå att Jesper hade flyt i England. I första matchen mot Leicester sprack ena ögonbrynet, några matcher senare sprack mjälten. En svår skada.
– Jag var borta i tre månader och vi åkte ur högsta ligan.
Mjälten läkte till slut, men oturen fortsatte att grina Jesper i ansiktet. I sista träningsmatchen inför ligastarten 1998-99 var det dags igen. En översträckning i knäet blev ödesdiger. Det blev till slut fyra operationer och karriären var över.
En match att minnas från England, om än inte med särskilt positiva vibbar, var när Manchester United krossade Nottingham Forest. Jesper satt på bänken hos Nottingham och en viss Ole-Gunnar Solskjaer var (som vanligt) också bänkad i Man United.
– Vi byttes in samtidigt med en kvart kvar. Ole-Gunnar hann göra fyra mål och vi förlorade med 8–1.
Men den bästa spelaren du mött fanns i en annan klubb?
– Utan tvekan fransmannen David Ginola i Newcastle. Där var vi också totalt utspelade och fick stryk med 3–0. Det kunde blivit det dubbla.
50-årige Jesper följer fotbollen än idag, med ett extra öga på Halmstads pojkar födda 03 där sonen Jamie är en lovande målvakt.