Det fanns en tid då Slite var något av ett Mecka för tennisen här på Gotland. En tid då Cementa satsade stort på just den sporten. Det betydde mycket för Slite i allmänhet och för Slite Tennisklubb i synnerhet. Det var en tid då Cementas mäktige chef Arendt de Jounge och hans närmsta medarbetare stöttade och sponsrade ortens tennis och även lockade delar av svenska eliten till Pingstspelen och diverse landskamper.
Det var i den här miljön i slutet på 50-talet och på 60-talet Per ”Pettan” Jemsby växte upp och blev en av Sveriges allra bästa tennisspelare. Som bäst rankad tvåa i landet!
– Redan som 8-åring kunde jag stå här och nöta slag i åtta-tio timmar om dagen, säger Per när vi vandrar omkring i den så kallade Badhusparken där allt började. Tror ingen tränade så hårt och så mycket, jag var nästan en träningsnarkoman. Men det gav ju resultat.
För många av dagens gotlänningar är Per Jemsby, idag 71 år, inget känt namn. Annat var det förr. Bara 17 år gammal 1965 utsågs han till Gotlands främste idrottsman och belönades sålunda med GT-guldet.
Han bor sedan många år i Varberg, men återvänder till sitt kära Slite med jämna mellanrum. Numera har Per och frugan Eva-Leena en stuga i Slite strandby med fantastisk utsikt mot Enholmen. Och just Enholmen är något speciellt för de två.
– Där ute förlovade vi oss 1971, minns Eva-Leena. Igår kväll var det helt magiskt här med tärnor, havsörn och skäggdoppingar.
– När jag var som bäst träffade jag Eva-Leena, skämtar Per. Sen gick det utför…
– Jag kunde ju inget om tennis på den tiden, kontrar Eva-Leena.
Den här intervjun skulle egentligen gjorts någon månad tidigare, men Per, som i alla år jobbat som läkare (invärtes medicin, allergier och lungsjukdomar), har under våren istället fått rejäl och god behandling av sina kollegor.
– Jag har bytt höftled och satt in en pacemaker. Nu känner jag mig pigg igen.
Den här stekheta junidagen repriseras alla minnen från förr. Vi återvänder bakåt i tiden.
– Som barn bodde jag bara några hundra meter härifrån, berättar Per och pekar med handen uppåt Storgatan som på den tiden hette Bogevägen.
Pappa Lennart gick bort i cancer när Per bara var halvåret gammal. Så det blev mamma Elsie (lärare och bibliotekarie) och mormor Linnea som såg till att Per och brorsan Mats fick en bra start i livet.
– Tennisen fanns redan i släkten, påpekar Per. Pappa hade spelat en hel del och av farbror Kurt fick jag mitt första racket.
Tennisen var ingalunda någon rikemanssport. Pengar fanns inte i överflöd hos familjen Jemsby.
– Det kostade en krona om året att vara medlem i Slite TK. Då fick man spela och träna så mycket man ville…
Tennisintresset i Slite var stort när Per växte upp. Vi minns de duktiga syskonen Rosita och Jörgen Wulff, Eevi Tamm och Dan Nyström för att nämna några. Per och kände musikern Lennart Walman, som bodde precis intill tennisbanorna i Badhusparken, var klasskompisar i Sliteskolan.
– Per var duktig på allt, minns Lennart. I skolan hade han nästan alltid 12 rätt av 12 möjliga på provräkningarna när vi andra aldrig fick mer än nio eller tio rätt. Fast en gång fick han bara elva rätt och då var han inte glad… Minns också att jag vann mot honom i tennis när vi var riktigt små, men sen tränade han som en galning och när vi blev äldre hade jag inte längre någon chans.
Det var inte bara tennis som gällde för den unge Per ”Pettan” Jemsby i Slite. Fotboll, ishockey och handboll fanns också på dagordningen. Även där hade Per framgångar och hans lag nosade vid flera tillfällen på gotlandseliten.
– Jag hade bra bollsinne så det blev naturligt med alla bollsporterna. I handboll var jag vid något tillfälle nära att bli uttagen i ”Pressens lag”.
Mellan åren 1962 och 1968 vann Per samtliga DM i herrsingel utomhus här på ön. Första året bara 14 år gammal!
– Mitt kanske häftigaste tennisminne från Slitetiden är när jag som 14-åring vann mitt första DM. I finalen vann jag mot två år äldre kompisen Jörgen Wulff med 3-1 – 6-0 i fjärde set. Det var stort för mig då.
Lägg till detta framgångarna på fastlandet som nu började radas upp - mästare i skol-SM, final i junior-SM, semifinal i stora SM som 19-åring och finalist såväl utom- som inomhus både 1970 och 1971.
– 1971 var jag i SM-final i herrsingel, herrdubbel och mixed. Mixedfinalen med Sverigeettan Christina Sandberg vann jag, men i de övriga finalerna blev det stryk. 1970 var nog mitt allra bästa år, då var jag rankad tvåa i Sverige.
Trots framgångarna i SM är det Båstad Per återkommer till när de främsta meriterna skall komma på pränt.
– Jag kvalade in till Båstad sju gånger och var bäste svensk 1970 och 1971, båda gångarna var jag framme i kvartsfinal. Det är nog mina största framgångar internationellt.
Prispengarna i Båstad?
– Tror det var 5000 kronor båda åren.
Per rabblar kända namn från förr som han besegrat – profiler som Ove Bengtsson, Sverigeettan Håkan Zahr, dansken Torben Ulrich och flera andra. Björn Borg mötte han också ett par gångar och lyckades också knipa ett set.
De här framgångarna kom trots att Per 1969 börjat sina långa och omfattande studier till läkare.
– Tack vare prispengar från olika tävlingar behövde jag inte ta några studielån under ett och ett halvt år.
Din styrka som spelare?
– Jag hade rätt säkra grundslag med en toppad backhandcross som bästa slaget.
Svagheten?
– Jag borde ha attackerat framme vid nät lite oftare. Var för feg ibland.
Nu kommer raskt Eva-Leena in i samtalet:
– Ditt humör på banan var inte så bra. Du är lugnet själv när du inte spelar tennis, men på banan är du en helt annan person.
Per försöker försvara sig:
– Jag är väldigt envis och hatar att förlora. Vet inte hur många racketar jag slagit sönder.
Ett VM vill Slite-sonen också lyfta fram. VM-titeln för läkare knep han vid en turnering i Schweiz 1979.
Att motionera har Per fortsatt med. 16 Vätternrundor och fyra Vasalopp är inte fy skam.
– Att cykla är skonsamt för ledarna, slutar Jemsby som fortfarande återvänder när det behövs hjälp på sjukhuset i Kungsbacka.
Till Slite strandby och den magiska utsikten mot Enholmen kommer han och Eva-Leena också att återvända i ytterligare flera år.