– Jag själv kommer faktiskt inte ihåg så mycket av själva loppet, säger Linnea där hon sitter och funderar på en stol mitt emot. Allt var ju över på drygt 13 minuter.
Det märkliga: VM-guldet blev också slutet på en karriär som just då gick spikrakt uppåt. Vi återkommer till det.
Idag är inte orientering det viktigaste för 33-åriga Linnea. Men skogen älskar hon fortfarande. När vi bestämt träff den här eftermiddagen i Visby ursäktar hon sig över en tio minuter sen ankomst. Det hör nämligen inte till vanligheterna att den strukturerade Linnea inte passar tiden.
– Jag kommer nästan direkt från skogen, berättar Linnea.
Nej, hon har inte sprungit orientering. Det är tjejgänget här på Gotland som bjudit in till nån slags möhippa - övernattning i husvagn i Angaskogen!
– Jag blev kidnappad, men vi har haft jättetrevligt. Mycket skratt, härliga minnen och god mat.
Ja, ni förstår kanske, Linnea är på väg att gifta sig med sin älskade Ewan Mccarthy. Skotten som hon träffade vid en tävling i Skottland året innan VM-guldet. Och tycke uppstod.
– Sedan dess har vi varit sambos och särbos i perioder, nu bor vi i Falun och där trivs vi bra. Fast Gotland är och förblir alltid mitt hem. Jag återvänder hit ganska ofta.
Linnea Gustafsson växte upp med orientering. Mamma Lena, moster Ulla och morfar Lennart (alla med efternamnet Nyström) älskade sporten. Linnea har speciella minnen från morfar.
– Han hade alltid gröna långa strumpor och innanför strumporna fanns en visselpipa som han kunde blåsa i ifall han virrat bort sig i skogen…
Mamma Lena har naturligtvis följt Linnea genom åren.
Hemligheten bakom framgångarna?
– Envisheten, hon gav aldrig upp.
Du och Linneas pappa Robert var ju på plats när Linnea tog VM-guldet. Vad minns du?
– Att de sprang i en stad med trånga gränder, ganska likt Visby. Efteråt när vi visste att Linnea tagit guld gick vi in i en gränd och grät och kramades. Det var ju en otroligt fin svenskdag med tre tjejer på pallen.
1) Linnea Gustafsson 13.43,3, 2) Helena Jansson +8,4, 3) Lena Eliasson +14,2. Banan var 2,2 km och hade 19 kontroller.
Håkan Carlsson var förbundskapten 2011:
– Linnea slog igenom ganska sent, men hade en riktigt fin utveckling. Hon var väldigt löpstark och hade förmågan att få ut hela sin kapacitet, berättar Håkan för GA. Den där svenska trippeln i Frankrike glömmer jag aldrig.
Linnea själv minns som sagt inte så mycket. Kanske mest att det höll på att bli lite panik innan start.
Linnea själv minns som sagt inte så mycket. Kanske mest att det höll på att bli lite panik innan start.
– Upptäckte att jag glömt mina kontaktlinser på hotellrummet, så en av ledarna fick åka och hämta dem.
Men loppet då?
– Jag var ju så fokuserad. Tappade kanske 5-10 sekunder vid en kontroll, inte mer. Snabbheten har alltid varit min styrka, så sprintdistansen passar mig bra.
Om vi backar två år till 2009 noterar vi ett nästan lika framgångsrikt VM för Linnea – silver på sprintern och en femteplats på långdistansen.
– Är nästan mest stolt över femteplatsen på långa banan, att jag lyckades samla ihop mig efter silvret på sprintern.
2009 var hon också med på World Games i Taiwan. Nästan som ett OS för mindre sporter. Linnea fick med sig ett brons därifrån.
– Kanske min häftigaste idrottsupplevelse. Ett jättearrangemang med mycket publik.
Men VM-framgångarna hade också sitt pris och blev faktiskt slutet på Linneas landslagskarriär. Hon ville så gärna vara kvar där uppe på toppen och tränade stenhårt, ofta ett par pass varje dag i kombination med studier, jobb och ett kringflackande liv. Kroppen vägrade till slut att svara på träningar och tävlingar. Linnea hade drabbats av överträning i kombination med mental utbrändhet.
– Jag bröt ner kroppen och tummade på återhämtningen. Energin försvann mer och mer, det blev en ond cirkel som bröt ner kroppen. Dessutom var jag skadad i perioder och hade ingen fast punkt i tillvaron. Och ingen ledare eller tränare som följde mig på nära håll och kunde se vad som hände.
– Jag sprang EM-tester våren 2012, men det gick käpprätt åt skogen. Både kroppen och huvudet var helt slut. Jag hade pushat mig själv över gränsen. Från att ha tränat två pass om dagen orkade jag till slut inte ens gå en kort promenad.
Linnea jämför med andra inom elitidrotten som drabbats av samma öde – skidåkaren Per Elofsson och höjdhopparen Linus Thörnblad. En som däremot tycks tåla hård träning är dagens orienteringsdrottning Tove Alexandersson.
– Hon är ju en maskin och tycks tåla hur mycket träning som helst och har också det rätta psyket.
Idag springer Linnea mest för att komma ut i skogen. Hetsen att nå resultat finns inte kvar.
– Det är bara så skönt och befriande att vara i skogen. Men numera går det inte så fort.
Studierna är något som Linnea också prioriterat. Hon är utbildad sjukgymnast, men jobbar som lärare i medicinsk vetenskap (anatomi och fysiologi) vid högskolan i Falun. Ett krävande jobb.
– Jag är ju fortfarande en tävlingsmänniska, så jag går ”all in” också i jobbet.
Även blivande maken Ewan har ett jobb i Falun. Men bröllopet blir i Ewans hemtrakter, i Kingussie i norra Skottland den 1 juni.
– Vi har varit ihop sen 2010 så det är dags nu, avslutar Linnea.