– Minns så väl de första träningarna här i Visby, säger ”Vladi” så här drygt 28 år senare. Det var 10-15 centimeter snö på Gutavallens grusplan och vi åkte också pulka i Östergravar. Men jag märkte direkt att här fanns det unga grabbar som kunde spela fotboll.
VIF Gute (som idag är FC Gute) var just då i skriande behov av förstärkning, året innan hade man nämligen trillat ur division 2. Nu skulle sejouren i division 3 bara bli ettårig. Och så blev det. VIF Gute vann division 3 direkt, mycket tack vare Vladimir som bidrog med 25 mål och även såg till att övriga i laget höjde sig ett snäpp.
– Vladi betydde oerhört mycket för vårt unga lag, minns idag den mångårige VIF Gute-ledaren och tränaren Hasse Lindkvist. Han blev en riktig ledargestalt och pålitlig målskytt i många år. Han lärde också de yngre grabbarna att vara seriösa och förbereda sig för match på bästa sätt.
Och den ryske ledargestalten har blivit Gotland trogen. När han idag minns tillbaka på den gotländska karriären är det faktiskt en match det där första året i division 3 som etsat sig fast lite extra.
– När vi slog Täby med 6-0 och jag gjorde alla sex målen.
Men det där är egentligen ”småpotatis” jämfört med vad Vladimir Kapustin hade presterat hemma i Moskva innan han kom till Sverige.
Vi tar det från början. Vladi är född i juni 1960 och växte upp under enkla förhållanden i utkanten av mångmiljonstaden Moskva, som enda barnet till en mamma som ofta fick dubbeljobba för att klara ekonomin.
– Vi var två familjer och ytterligare en person som delade på en lägenhet på tre rum och kök, berättar Vladi. Så det var inte direkt någon lyx på den tiden. Det fanns en klubb och en fotbollsplan hemma i kvarteret där vi var ett gäng grabbar som spelade mycket på en grusplan direkt efter skolan. TV och dator hade vi ju inte då.
Det var i kvartersklubben Iskra (betyder Gnistan) som det berömda fröet såddes. Där fanns också tränare med kopplingar till storklubbarna Dynamo Moskva och Spartak Moskva som hade bra koll. Och talangfulla ynglingar fanns det verkligen där i Vladis hemkvarter.
– Vi var faktiskt fem grabbar från min årskull som värvades till Moskvas storklubbar, berättar Vladi. Jag hamnade som 16-åring i Dynamo, men hade också anbud från Spartak.
Efter spel i junior- och B-lag blev det debut i Dynamos A-lag (militärens lag) redan som 19-åring. Året efter blev han också uttagen till Sovjets U 21-landslag, totalt blev det fyra U 21-landskamper.
Hur gick det då i Dynamos A-lag i högsta sovjetiska ligan? Enligt den statistik som finns tillgänglig (Vladi själv minns inte allt) gjorde han 38 matcher och fem mål under de fem åren i Dynamo. Största framgången var en seger i den sovjetiska cupen.
– Hur mycket man fick spela hängde på vilken tränare vi hade. Vi bytte ofta tränare, de bestämde allt, gjorde ofta drastiska förändringar och tryckte ner oss spelare.
Dags för nästa steg. Och nu kommer också höjdpunkterna i den långa karriären.
– Jag fick ett erbjudande från Spartak, klubben jag alltid sett upp till. Vi vann ligan både 1987 och 1989. Första året spelade jag inte tillräckligt många matcher för att få medaljen. Men 1989 räckte det, då var jag i stort sett ordinarie. Även om jag ibland fick spela på sprutor på grund av en lårskada.
Vladi gjorde 51 ligamatcher i Spartak och nio matcher i de olika Europacuperna. Som mest har han spelat inför cirka 90 000 åskådare! Derbymatcherna Spartak–Dynamo drog oerhört med publik.
Men den där lårskadan hade en längre tid förföljt Vladi och nye tränaren i Spartak ville dessutom satsa på yngre förmågor.
– Började känna att min tid i Spartak var över. Sovjetunionen hade fallit och nu fanns det möjligheter för oss att spela utomlands.
Gais i Göteborg sökte spelare, Vladi reste dit och testade några träningar. Åkte sen hem till Moskva igen och väntade vid telefonen.
– De ringde och erbjöd lön, boende och bil. Det kändes perfekt, nytt land och nytt lag.
Problemet var att i Gais fanns redan flera andra utlänningar.
– På den tiden fick varje lag i allsvenskan bara ha två utländska spelare. Gais hade redan värvat ett par duktiga mittbackar som de inte flyttade på, minns Vladi. Så jag spelade inget alls i allsvenskan 1990. Då tänkte jag faktiskt åka hem igen…
Men på Gotland hade VIF Gutes starke man Hasse Lindkvist fått nys på vad som hände i Gais. Så tillsammans med tränaren P-A Sterner blev det en resa till Göteborg där de såg en match mellan två Gais-lag.
– Vi såg ju att Vladi var bra, minns Hasse. Det var ändå en chansning som verkligen gick hem…
– Jag hade aldrig hört talas om varken Gotland eller VIF Gute, säger Vladi. Men flytten hit ångrar jag inte. Jag anlände den 23 februari 1991.
Redan första året i VIF Gute blev det avancemang till division 2 och några år senare också till division 1, den då nästa högsta serien.
Hasse Lindkvist igen:
– Vladi var här i flera år utan uppehållstillstånd. Ett av mina största ögonblick som fotbollsledare var då vi fick åka hem till honom och berätta att han äntligen fått uppehållstillstånd i Sverige. Vilken känsla!
Under åren 1991 till 1998 spelade Vladimir Kapustin 176 seriematcher för VIF Gute och gjorde 88 mål! Höjdpunkten var 1995 då VIF Gute kom fyra i division 1 norra.
– Ett tag nosade vi faktiskt på en allsvensk plats. Jag märkte hur spelare som Jonas Nygren, Fredda Larsson, Pelle Olsson, Niklas Hansson, bröderna Hammarlund, och flera andra växte under de här åren.
Trots succén 1995 rasade VIF Gute ur norrettan redan året efter.
Att Vladimir Kapustin, som i sin civila gärning har lastbilskörkort och kör budbil, varit och är högt uppskattad på fotbolls-Gotland råder ingen tvekan om. Han och damfotbollens Åsa Jakobsson utsågs nämligen vid en gala för tiotalet år sedan till ”Århundradets bästa fotbollsspelare” här på ön. Vladi själv tonar dock ner betydelsen, han är ingen man av stora ord.
– Tycker inte att jag var på den nivån, det krävs mer. Visst är det smickrande, men Jag gillar egentligen inte såna utmärkelser och vill inte gärna vara en person som står i centrum.
Efter karriären har Vladi haft olika tränaruppdrag i VIF Gute och FC Gute och även ”motionerat” med spel i FC Copa. Idag är 59-åringen inte lika engagerad.
– Jag har inte det där suget och engagemanget kvar. Känner att jag behöver hitta mig själv och göra något annat. Jag har faktiskt inte sett någon av Gutes matcher i år.
Så vad pysslar du med när du inte kör budbil?
– Jag gillar att läsa, promenera och spela badminton med min son Jevgenij. Sen reser jag också rätt ofta hem till Moskva och hälsar på mina släktingar och kompisar. Jag har en lägenhet kvar där.
Så du kanske flyttar tillbaka?
– Jag släpper aldrig Moskva helt och hållet. Fast miljön här på Gotland är ju underbar och jag trivs bäst i små städer.
Här slutar egentligen artikeln om Vladimir Kapustin. Men efter någon timme ringer han tillbaka och vill göra ett tillägg:
– Utan min fru Olga hade det här aldrig gått. Hon skötte hemmet och barnen nästan ensam när jag var proffs hemma i Moskva. Katja är född 1984 och Jevgenij 1989, jag är så stolt över mina två barn.