Behagligt solsken och gräspremiär är en gångbar kombination. Just nu lämnar dock Visborgsvallens gräsmatta en del i övrigt att önska, och spelkvalitén i lördagens tidiga bottenmöte i division 1 trumfade inte heller underlagets beskaffenhet.
Att P18–Triangeln slutade oavgjort och mållöst var i sin ordning. Embryon till ordnat spel fanns, men det lyfte aldrig.
Hemmalaget inledde piggt i båda halvlekarna men lät Triangeln få mer att säga till om, i takt med att minuterna gick och ängsligheten steg.
I första hade gotländskorna en boll inne redan efter sex minuter. Gästernas målvakt kom ut snett på en inläggsfrispark och hängde tvätt, bollen vidare mot mål och Lina Appelgren skickade in bollen från mycket nära håll. Hon hade dock varit lite väl ivrig och gått offside i frisparksögonblicket och blev avvinkad.
I andra halvlek skakade P18 fram ett gäng halvchanser och två heta frisparkslägen i en pigg inledande 20-minutersperiod.
Triangeln var, liksom gotländskorna, utan poäng inför helgens omgång. Gästerna från Eskilstuna väntar fortfarande på årets första mål framåt och det går att förstå varför. De hotade inte nämnvärt på hela matchen, när de kom framåt föranleddes det av hemmalagets tveksamma ingripanden och/eller bolltapp i fel lägen.
Sett till hetaste möjligheten var det gästerna som var närmast ett mål. Med kvarten spelad fick de straff efter att bollen träffat en P18-hand. Straffen slogs distinkt till vänster, klockrent i stolpen.
P18 har som bekant tappat flera viktiga pjäser till i år, vidare har man frångått spåret att värva in tilltänkt spets från Nordamerika. Således finns inte någon importerad försvarsgeneral, mittfältsstrateg eller spjutspets.
Istället är det hemvävt från de egna leden som gäller, och det behövs härförare som visar vägen för de yngre. Alice Salomonsson gjorde sitt för att axla den rollen på det centrala mittfältet. Hennes intensitet och självklarhet i spelet skulle flera andra i laget behöva en dos av. När hon har bollen vet hon vad hon vill göra med den i nästa steg, utan att tänka en gång för mycket. Ebba Ronqvist tar också för sig.
Jag ställer mig frågande till om Agnes Nilsson kommer till sin rätt som ytterback. Hon har flera fina egenskaper, men det handlar då snarare om bollbehandling och snabbhet snarare än defensiv placeringsförmåga och närkampsspel. Det här fenomenet är dock inte nytt i P18, det är redan nämnda Ronqvist och Salomonsson två exempel på.
Potential hos spelarna finns, men just nu är laget för ängsligt för att spelet ska kugga i. I lördags fanns det gott om ytor, men P18 lyckades inte utnyttja dessa. Istället föll man successivt tillbaka med långa avstånd mellan lagdelarna som följd.
Jag är fullt medveten om att det inte bara är att trycka på en knapp för att det ska infinna sig, men min förhoppning är att spelarna framöver ska våga ta plats och tro på sig själva. Med det på plats är jag övertygad om att en sån här match hade inneburit tre viktiga poäng på kontot.