En vanlig syn. Gurli Hörnell ensam in på upploppet.
– Det var själva orienteringen jag var bäst på, löpningen var absolut inte min styrka, minns Gurli från storhetstiden. Sen var jag också rätt envis.
– Gurli gick alltid rätt i, säger kompisen och konkurrenten Anna Melander Samuelsson snabbt och kort när vi ringer upp för att kolla varför Anna nästan alltid var det ständiga tvåan efter Gurli när det gäller den åtråvärda mästartröjan på 1970-talet.
Det är alltså en imponerande svit Gurli Hörnell kan stoltsera med – Gotlands bästa kvinnliga orienterare 1971, 1973, 1974, 1975, 1976 och 1977. För er som inte känner till orienteringens regelverk så noga kan vi för säkerhets skull berätta att mästartröjan tar man hem när man är sammanlagt bäst på de fem största och viktigaste tävlingarna här på ön, inte minst DM-distanserna.
Ni lägger kanske märke till att det finns ett litet hack i årtalen här ovan. Varför blev det ingen mästartröja för Gurli 1972?
Förklaring: Det var året då Anna Melander vann sin enda tröja.
– Vad jag kan minnas ledde jag ganska klart inför avgörande lång-DM, men var nära att tappa hela ledningen, berättar Anna. Tror det var Gurli som kom tvåa.
Men Gurli fick sannerligen sin revansch. Många gånger om med fem raka tröjvinster de närmaste åren.
– Gurli var bättre helt enkelt, hon hade förmågan att lugnt och säkert hitta kontrollerna. Tror jag var tvåa nästan alla de där åren som hon tog hem tröjan, minns Anna. Sen har vi haft mycket kontakt genom åren, Gurli och jag. Hon har skött bokföringen i vårt företag och hjälpte oss även när vi lämnade över gården här i Bro till våra barn.
Att orientering är en familjesport som går i arv stämmer mer än väl in på Gurli Hörnell Rondahl. Nyligen bortgångna mamma Evy var också en hejare på orientering med tröjvinster tre år i rad – 1965, 1966 och 1967. Pappa Bertil Hörnell, ursprungligen från Örnsköldsvik, var även han en passionerad orienterare.
– Fast pappa syntes kanske inte alltid högst upp i prislistorna. Senare var han också både banläggare och kartritare.
Även Gurlis syskon Lennart och Karin har ägnat sig åt orientering, om än inte på samma nivå som Gurli. För att löpa linan ut måste vi ju också nämna att Gurlis och maken Jans båda barn Anna och Lisa, liksom barnbarnet David, även springer orientering då tillfälle ges.
Maken då?
– Jag har väl mest hjälpt till i sekretariatet, säger Jan som finns med lite i bakgrunden under intervjun i hemmet i Vibble dit de flyttade för ett par år sedan.
Gurli Hörnell är i dag 70 år och bor tillsammans med maken Jan i Vibble.
Visborgs OK, eller VOK i folkmun, är klubben som Gurli och hennes familj alltid tillhört.
– Vi orienterare hoppar inte gärna runt i en massa olika klubbar. Vi blir som regel samma klubb trogen under hela karriären.
Det var också den gamla kända VOK-profilen Folke Magnusson som såg till så att Gurli och hennes kompisar fick den grundutbildning som krävs för att bli bra i en ganska svår sport som orientering.
– Jag minns att han körde runt och hämtade oss till träningarna. Vi tränade rätt hårt redan då, tre gånger i veckan.
Mamma Evy och pappa Bertil med sitt brinnande intresse bidrog förstås också till Gurlis utveckling.
När jag kommer på besök för att intervjua Gurli har hon bullat upp med fem-sex klippböcker på köksbordet där det mesta som skrevs på den tiden finns med. För det skrevs betydligt mer om orientering förr än idag.
– Fast jag själv har inte alls någon bra koll, är Gurli noga med att påpeka. De här klippböckerna är det helt och hållet mamma som skött.
Gurli drar sig dock till minnes en händelse när hon bara var 10 eller 11 år gammal.
– Reglerna sa att man inte fick springa ensam i skogen förrän man fyllt 12 år, men jag hade ingen att springa med så jag sprang ändå ensam. Sen såg jag att de hade tagit bort mig från resultatlistan, jag blev diskad…
Hon hade inga stora framgångar som riktigt ung.
– Bommande nästan alltid rejält på någon kontroll. Det där höll på ända upp i junioråldern. Men så här i efterhand kanske det var rätt bra för jag lärde mig nog en hel del av misstagen jag gjorde.
Gurli har inte direkt några bestående minnen hur det gick till när hon sprang hem tröja efter tröja de där åren på 70-talet. Inget om någon dramatisk avslutning, vurpor i skogen, missade kontroller, jagande konkurrenter eller annat som orienterare brukar lägga på minnet.
– Nej, jag kommer inte riktigt ihåg om det hände nåt särskilt, säger Gurli anspråkslöst när jag gång på gång försöker få fram lite minnesvärda händelser från de där åren.
Så vi stannar där när det gäller tröjtävlingarna. Det fanns ju också tävlingar på fastlandet, på nationell nivå, där hon var med. Ett sparat tidningsurklipp från september 1975 skvallrar om Gurlis största framgång i konkurrens med Sverigeeliten. Artikeln, som faktiskt är skriven av undertecknad, inleds: ”Jag kan ännu inte fatta att det är sant”.
Det den då 23-åriga Gurli inte kunde fatta var att hon kommit på tolfte plats i natt-SM djupt inne i de småländska skogarna, bara knappt fem minuter från bronsmedaljen. ”Jag tog det lugnt och försiktigt för att inte bomma något. Hade nog kunnat springa fem minuter snabbare, fast då kanske jag bommat någon kontroll” står det att läsa.
Gurli Hörnell
27 år efter den där finfina SM-insatsen sprang Gurli 5-dagars i Uddevalla i klassen damer 50 år. Hon ledde klassen inför sista och avgörande etappen. Men sprang fel direkt och hamnade på den där försmädliga fjärdeplatsen. Kanske inte så konstigt.
– Jag hade läst kartan upp och ner. Min klubbkamrat Jenny Pettersson tyckte att jag borde skaffa mig glasögon…
Gurlis man sedan 40 år, Jan Rondahl, minns en budkavle långt ute på södra Gotland där Gurli och Anna Samuelsson hade en hård och jämn fight i uppförsbacken på upploppet. Det var dock ingen seger som stod på spel, snarare äran.
– Benen gick som trumpinnar på båda tjejerna, till slut lyckades Gurli vinna med knapp marginal.
Slutligen, Gurli. Vad har du gjort av alla tröjor eller jackor, du har ju vunnit sex stycken?
– Ska just nu upp på vinden och leta efter en jacka till orienteringsförbundets 100-årsjubileum, de vill att jag skulle ha den på mig. De flesta övriga finns också kvar, men med åren har jag blivit lite större och växt ur dem.