Skogen och veden är numera också en viktig del i 86-åringens liv. Det blir åtskilliga timmar i skogen, träd skall fällas och ved ska hem till gården.
Många av er som läser det här reportaget har troligen aldrig hört talas om Nisse Karlsson. Kanske inte så konstigt. Storhetstiden ligger ju långt tillbaka i tiden och från 1971 fram till 2005 bodde och jobbade han på olika platser på fastlandet. Numera är hemadressen den lilla gården Botvatte i Ala.
GT-guldet som öns främste idrottare fick han dock aldrig, men nära var det. Flera gånger. Som till exempel 1966.
– Minns att mitt namn var uppe till diskussion flera gånger innan jurysammanträdet. Men det var friidrottstjejen Ilze Hed som belönades den gången.
Tre år senare, när Nisse bärgat sin sjunde och sista mästartröja, var det dags igen. Gotlands Tidningars sportchef Age Franking drog till med en sjuspaltig rubrik: ”GT-guldet till Kung Nisse eller Tommy Hagberg.”
Jag själv, som relativt ny skribent på GT-sporten, satt även med i juryn (minns inte hur jag röstade…) men det blev nyligen bortgångne tyngdlyftaren Tommy Hagberg (legendar i GA 2019) som belönades. Men knallhårt var det mellan de båda.
Nisse Karlsson kommer ursprungligen från Enges i Fole. Där växte han upp i en stor syskonskara.
– Var mycket i skogen redan som ung grabb, levde på något sätt med naturen.
Kanske inte så konstigt att terränglöpning blev favoriten i de unga åren.
– Jag var klubbmästare i terränglöpning i Bro SK som 13-åring, minns Nils.
Efter sjuårig folkskola jobbade Nils som dräng hemma i Fole med en månadslön på 125 kronor.
– Fast då ingick fri mat och bostad.
Det blev också ett år på Cementa i Slite innan militärtjänsten kallade. Och i det militära blev Nisse kvar i hela sitt arbetsliv. Slutade som kapten vid Marinen.
Att kombinera yrket som militär med orientering var inte alls dumt.
– En av grunderna som militär är ju att ha en bra fysik. Jag ledde ofta den fysiska träningen och lärde dessutom soldaterna att orientera. Därmed kunde jag också träna själv en del även under arbetstid.
Framgångarna lät inte vänta på sig. 23 år gammal 1959 knep han sin första mästartröja. Han var en hejare på att springa, Nisse. Hittade han dessutom alla kontroller var det ingen som slog honom.
– Hade ett inövat system för att komma tillbaka om jag bommade kontrollerna. Jag till och med tränade medvetet på att bomma för att klara den situationen även under tävling. Kände mig som lite av en löpande datamaskin.
Nisse har sparat klipp från den tiden och efter första vunna tröjan skrev tidningen Gotlänningen bland annat:
”För två år sedan visste Nisse Karlsson nästan inte vad orientering är, nu är han Gotlands bästa. Löpstark är han som attan, han kommer med all säkerhet att tampas om tröjan även nästa år”.
Visst blev det så. Det blev vinster fyra år i rad – 1959, 1960, 1961 och 1962. Men vad hände 1963 och 1964?
– Jag pluggade i Uppsala och hade inte lika mycket tid för orientering. Jag var lite för splittrad och okoncentrerad.
Vi hoppar fram i tiden till 1969 då han säkrade sin sjunde och sista mästartröja. För övrigt i just Ala-skogarna där Nisse och hans fru Anita nu slagit ner bopålarna. Age Franking skrev målande efter avgörandet:
”Tyst kom han tassande i skogen fram till åttonde kontrollen med segervilja målad i ansiktet, väl vetande att chansen fanns till den sjunde mästartröjan. Med osviklig precision plockade han också de efterföljande kontrollerna utan att lämna något åt slumpen”.
Romas Karl-Johan Larsson (tröjvinnare 1967) hade annars ett gyllene läge att bärga sin andra tröja detta år. Ledde klart inför den här avslutande DM-tävlingen. Och här kommer ett uttalande som den löpstarke Nisse ångrar än idag:
– Vi hade våra fighter Karl-Johan och jag. Innan start sa jag till honom att idag måste man springa fort som fan för att ha segerchans. Tror det där störde Karl-Johan. Tycker så här i efterhand att det var elakt sagt av mig…
Karl-Johan, som slutade först på sjätte plats i den avslutande DM-tävlingen, hade åtta minuters försprång till Nisse inför avgörandet. Men det räckte inte denna dag.
Nisse hade som ni förstår en segervilja som är få förunnat. Det var egentligen bara förstaplatsen som räknades för honom.
– När jag var på topp var de andra en bit efter. Mina konkurrenter tyckte nog att jag var lite missunsam.
Leo Lövdahl var både studiekamrat (Uppsala) och klubbkamrat med Nisse i IF Gute som sedermera blev VIF Gute:
– Nisse hade en riktig vinnarskalle, men han kunde också vara ödmjuk om någon konkurrent gjort ett bra lopp, betonar Leo.
Vad tror du gjorde Nisse till en komplett orienterare?
– Han var mycket ambitiös och målmedveten, lämnade inget åt slumpen. Och att han under träning gick medvetet fel för att lära sig komma rätt, hjälpte nog en hel del.
Nisse har ett långt arbetsliv inom försvaret. Han rabblar arbetsplatser som Lv2, Ing 1, P 10, Fortifikationsförvaltningen, Försvarsstaben, Marinen… Ja, uppdragen som yrkesofficer har varit många och varierande. Även i yrket har han meriter från orienteringen:
– Jag har faktiskt varit med och vunnit fem guld i militär budkavle. Konkurrensen är jättehård, här finns alla svenska förbanden med.
Det har nu gått många år sedan Nisse Karlssons storhetstid. Han sitter där i fåtöljen och kollar i de gamla tidningsurklippen och försöker minnas.
– Men minnet är inte längre så bra, säger han och pekar mot skallen. Jag är ju 86 år och det är så länge sedan jag orienterade. Och jag har ingen riktig ordning bland mina urklipp…
Han har också drabbats av diabetes och skadat ena foten när han kapade ved.
– Jag har fått amputera lilltån på höger fot. Hoppas bara jag får behålla resten av foten. I morgon skall jag till vårdcentralen i Visby för en ny omläggning.
Ronny Liljegren, också han från Fole, vann nästan ofattbara 13 mästartröjor 1979-1994. Men Nisse Karlsson sju tröjor 1959-1969 är också en bedrift väl värd att minnas. På den här tiden var orienteringen en av de största och mest omskrivna sporterna på Gotland.