Flerfaldiga paralympicsmedaljören Louise Etzner Jakobsson slutade nyligen femma vid ryttar-VM i North Carolina i USA. Sedan en tid tillhör hon Hoburgs Ridklubb som är en, sett ur hästsportsutövares ögon, liten förening med sina drygt 100 medlemmar. Av dessa är ett 30-tal tävlingslicensinnehavare och däribland finns även några framstående kuskar. Två av dessa har under sommaren tagit så väl guld som brons i SM. Och framgångarna är helt i linje med klubbens ambitioner.
– Vi är en ren sportklubb och bedriver ingen ridskoleverksamhet. Däremot är vi delägare i ridhuset i Havdhem och har som mål att ge både ryttare och kuskar bra förutsättningar att lyckas inom sina sporter. Bland annat genom att ta hit bra tränare och att sponsra de som tävlar med resebidrag, berättar klubbens ordförande, Micke Jaresand.
Och sponsring lär behövas, inte minst om man vill hålla sig på den nivå där Maria Johansson befinner sig för dagen inom sportkörning.
– Jag räknar med en årsbudget på runt 150 000 kronor och då snackar vi bara om rena tävlingskostnader.
När vi träffar henne hemma på gården Skradarve i Grötlingbo är 15-årige Oliver Sternhag också där. De två kuskarna är klubbkamrater och det händer ibland att de även tävlar i lag. Senast i fjol under Distriktsmästerskapet hemma på Gotland då man, inte helt oväntat, tog guld. Men det är i större sammanhang än så som de riktigt har fått chansen att visa upp sig på sistone. Maria har sedan tidigare en silvermedalj från Nordiska Mästerskapen men i Västgötska Götene toppade hon det, åtminstone känslomässigt.
– Att vinna SM-guld slår nog allt annat hittills.
Oliver i sin tur knep ett silver i enbetsklassen för de yngre deltagarna och även om han fortfarande säger sig vara arg för att ha missat guldet med minsta möjliga marginal så är det bland de bästa han vill fortsätta höra hemma.
– Att tävla på de stora arenorna är så jäkla häftigt. I år har jag fått vara med både i Falsterbo och på Göteborgs horse show i Scandinavium och känslan av att få se sitt namn och tiden som rullar på de stora skärmarna är obeskrivlig, berättar en entusiastisk Oliver som för dagen är rankad tvåa i landet i sin kategori.
I SM tävlade han med den premierade russhingsten Helix från Puser men säger sig vara på jakt efter en något större häst.
– Även om Helix är underbar med ett jäkla go och fina gångarter så har han lite för korta ben för att räcka till i de högsta klasserna.
Inom sportkörningen tävlar ponnyer mot varandra, oavsett storlek, och precis som för stora hästar är det tre delmoment som gäller: dressyr, maraton och precision.
– Maraton är roligast men precision är min bästa gren. Den är också viktigast då det delas ut störst straffpoäng där, säger Oliver Sternhag.
Just den här dagen är det övergångar som står på träningsschemat för Maria Johanssons två hästar.
– Det är det vi behöver nöta mest på. Framförallt övergången från trav till skritt kräver mycket av dem då vagnen trycker på och man kommer med fart. När vi tränar brukar jag köra mycket utan att hjälpa till med bromsarna, berättar Maria.
På ett av, de numera gröna, fälten intill stall och ridhus rör sig de två russvalackerna Cimbus, 10 år, och Dinkel, 13, följsamt framför vagnen i så väl skritt, trav som galopp. De lyder minsta vink och maning från kusken och har heller inga problem att stå still då en sportreporter mödosamt klättrar upp på platsen bakom, där det normalt står en så kallad groom och agerar allt ifrån kartläsare till burkslav.
Maria Johanssons ambition är att åka på upp emot fem internationella tävlingar per år men under 2018 blir det bara två stycken totalt.
– Det beror på årets torka. På gården går vi miste om två tredjedelar av spannmålsskörden och ungefär en tredjedel av vallfodret. Hälften av vår inkomst kommer från jordbruket och resten från ridverksamheten, berättar hon.
Att räkna med att kunna vinna storkovan på sportkörning är bara att glömma enligt Maria Johansson.
– En förstaplats i en stor tävling utomlands kan ge max 1 000 euro, men de vinner man inte. Konkurrensen är stenhård och sporten är mycket större där nere i Europa.
Men det är just dessa tävlingar som lockar henne, mestadels för att utveckla sig själv och hästarna, och ibland blir resorna långa. Riktigt långa.
– I fjol åkte vi runt 300 mil, enkel resa, för att delta i en tävling som låg i Alperna någonstans. Banan innehöll backar som mina russ aldrig varit i närheten av och än mindre dragit en vagn uppför, berättar Maria.
Att drömma är säkert en stor del av alla sport- och idrottsutövares drivkraft. Många fantiserar kanske om att stå på prispallen i ett Svenskt Mästerskap, vilket alltså både Maria Johansson och Oliver Sternhag lyckats med. Nu har dessa två sportkuskar nya mål i sikte och för Oliver finns ett klart och tydligt sådant uppsatt.
– Jag vill vinna tävlingen under Falsterbo horse show nästa gång jag är med!
Maria är inte lika snabb att dela med sig av sina visioner men efter ett tag kryper det fram.
– Inom en snar framtid hoppas jag att vi har råd att tävla i fyrspann. Det är min, fram tills nu då kanske, hemliga dröm.