Jag minns tydligt året då de byggde en skejtramp i orten där jag bodde. Jag var väl runt tio år och bara det faktum att det hände något nytt var häftigt i sig. Rampen blev snabbt platsen där alla coola kids hängde. Själv beundrade jag dem på avstånd och fantiserade om att en dag också kunna glida fram helt avslappnat på en bräda.
Tjugo år senare får jag äntligen chansen att göra drömmen till verklighet. Jag ska få en privatlektion i att åka skateboard!
Den som har tagit sig an utmaningen att hjälpa mig är Niklas Pettersson, medlem i Gotlands skateboardförening.
– Det jag gillar med skejten är att du kan släppa allt annat. Det blir lite som meditation, säger han medan jag skakar hårt på huvudet för att se till så att hjälmen sitter på plats.
"Sedan måste du nog byta skor" säger min nyblivna instruktör och pekar på mina svarta vinterkängor. Som tur är har jag med mig ett par sneakers att byta till.
Dock känner att jag borde haft andra kläder på mig. Niklas Pettersson har svarta byxor, punkrockig t-shirt, tatueringar och trasiga skor. Precis som en skejtare ska. Eller? Hur viktig är egentligen stilen frågar jag honom.
– Nu för tiden finns det nästan ingen speciell stil. Hit kommer alla och skejtar. Tjejer och killar och alla åldrar, svarar han och får mig att känna att jag fortfarande har en chans.
Så länge jag kan lära mig att hantera brädan.
Niklas Pettersson börjar med att visa hur man puttar fart och står på skateboarden, och det går faktiskt bättre än vad jag förväntade mig. Jag står ändå rätt stabilt och jag vågar åka snabbt. Åtminstone trodde jag det. Tills jag får se videorna som min kollega har spelat in. Vad som för mig kändes som 100 kilometer i timmen var tydligen inte ens i närheten av en långsam snigel.
Men men, vad vore meningen om det inte hade varit en utmaning. Allt med att lektionen går så känner jag mig säkrare och vågar mer.
I slutet av dagen har jag blivit så pass kaxig att jag går med på att åka ner från en av ramperna (i och för sig den lägsta) tillsammans med Niklas Pettersson. Jag förvånar till och med mig själv när jag plötsligt har åkt ner och lyckats stå kvar på brädan hela vägen. Vilken kick för självförtroendet!
Kanske hade tioåriga Emelie rätt trots allt. Jag har nog en inre skejtare inom mig som bara har väntat på att få komma till liv. För hur klyschigt det än låter så är det faktiskt sant: Det är aldrig för sent att förverkliga en dröm.