För många är den första söndagen i mars den viktigaste dagen på hela året. Vasaloppet – som fyller hundra år i år – är både det längsta och äldsta loppet bland de etablerade långloppen på skidor. Både bland eliten och motionärerna väcker det respekt att vinna och ta sig i mål. Eller att slå arbetskamraten, grannen eller sin egen gamla tid.
För Mikael Gardelin – med en bakgrund som hårdsatsande skidgymnasieelev i Åsarna – som är en av nästan 16 000 åkare och 71 gotlänningar som skidar från Berga by på söndag räcker det att uppleva skidglädjen.
– Jag ska ha roligt. Det är det enda faktiskt, säger Mikael Gardelin, som av en slump köpte en plats till loppet för knappt två veckor sedan och ska sköta Visborgs OK:s instagram-konto från Vasaloppsspåret.
– Jag åkte lite grann i julas, tre gånger, när det var lite snö. Sedan dess har jag inte åkt alls. I stället för att lägga timmarna på längdskidåkning eller rullskidåkning har jag tränat styrketräning på gymmet. Så jag är verkligen inte förberedd på det sätt som man bör vara.
Han studerade idrottsvetenskap vid Mittuniversitetet i Östersund med sikte på att bli skidgymnasietränare, men kom på att det var mer givande att träna och utveckla motionärer. I dag arbetar han som personlig tränare vid Form Gotland.
– Det är jätteroligt att se folk som inte är vana vid att träna att hitta glädjen och motivationen till att fortsätta träna.
Vasaloppets betydelse för längdskidåkningen i landet är så stor så att det är svårt att överskatta. Utan Vasaloppet skulle det knappast finnas många motionärer kvar, bara de riktigt inbitna skulle lägga tusentals kronor på utrustning eller nöta kilometer efter kilometer på rullskidor.
Men Mikael Gardelin framhåller att skidkulturen rymmer mycket mer än att vallfärda de nio milen genom Dalaskogarna från Sälen till Mora.
– Det är jättekul att så många vill åka Vasaloppet, men jag rekommenderar alla gotlänningar att åka fler tävlingar. Jag tycker att man ska kontakt med sin lokala förening och haka på träningarna. Det finns träningar varje vecka i de olika föreningarna och det finns massor med hjälp att få, träningskamrater med mera. Det är en guldgruva. Vi har fantastiska ideella föreningar på Gotland som sliter för att få skidspår på vintern, och till skillnad mot på många håll på fastlandet så tar de inte ens ut spåravgifter.