Efter att ha infriat de högt ställda förväntningarna och tagit dubbla OS-guld och satt nytt världsrekord på 10 000 meter släppte Nils van der Poel en detaljerad guide över hur han lyckades bli bäst i världen. Han efterlämnade ett 62 sidor långt testamente och mycket pekar på att han nu avslutar sin karriär som professionell idrottare.
Van der Poel, som efter OS i Peyongchang tog en två år lång paus i sin skridskosatsning på grund av bristande inspiration, har varit tydlig med att han har andra ambitioner i livet: "Jag är väldigt rastlöst. Extremt rastlös. Det är därför jag är sugen på något nytt. Jag är sugen på något nytt så mycket att jag inte vet vad det nya är", sade han i Kanal 5:s magasin OS-kväll med Almenäs.
Känslan när man lyssnar på den eftertänksamme 25-åringen från Trollhättan, vars styrka ligger minst lika mycket i knoppen som i kroppen, är att han kommer att lyckas med vad det än blir.
Det är svårt att inte dra paralleller till Eric Heiden, som i Lake Placid-OS 1980 stod för den största uppvisningen skridskosporten skådat. Guld på samtliga skridskodistanser – för att senare samma år förklara att slutade på grund av bristande motivation.
Att som Heiden gå från femfaldig olympisk mästare i skridsko till att strax därefter bli proffscyklist och tävla i Tour de France är häpnadsväckande. Att han sedan han hängde upp skridskorna och cykelhjälmen utbildade sig till läkare inom ortopedisk kirurgi är ännu mer imponerande.
Collegefilmernas strikta uppdelning mellan sportfånar och plugghästar tycks annars ha fått ett starkt fotfäste i vårt medvetande. För att kunna tävla på elitnivå är det många ungdomar som intalas att de är tvungna att försaka allt annat. Ägnar man inte all tid åt att förfina tekniska detaljer inom sin idrott kan man aldrig bli riktigt bra.
Det är dessbättre en falsk dikotomi. Nils Van der Poel, som gick ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen, och Eric Heiden är två levande bevis på att det inte finns några motsatsförhållanden mellan idrott och tankeskärpa, disciplin och äventyrlighet, hårdsatsning och att ta ett brejk för att hitta ny motivation.
Det finns för all del också lokala exempel på idrottare som inte nöjt sig med att enbart utveckla sin idrottsliga förmåga utan också förfinat sitt intellekt, värnat om sin yrkeskarriär och vågat prova nya saker.
Hannes Brinkborg var professionell volleybollspelare och beachvolleybollspelare, studerade på Handelshögskolan och är kontorschef för Nordea i Visby.
Ewa Jansson, som täckte fler skott än någon annan och ledde Endre till slutspel tio år i rad, är vd för Sweprod Graphics.
Paul "Dino" Larsson studerade på juristlinjen, blev förbundskapten i basket, ledde Visby Ladies mot eliten och är ägare till Gotlands största Ica-butik.
Alec Arho Havrén jobbade på finansmarknaden i London, tävlade i flera olika bilsporter, spelade på ATP-touren i tennis och har byggt en racingbana av världsklass på Gotland.
Fred Grönwall utbildade sig till civilingenjör, är långdistanslöpare på elitnivå, blev fabrikschef på Cementa och har gått vidare till ett toppjobb inom fastighetsbranschen i Stockholm.
De flesta av oss kommer inte att uppnå vad de gjort, men deras framgångar bör inspirera oss att prioritera idrott och intellekt och att arbeta hårt för att förverkliga den potential vi har inom oss.