Caroline Andersson, som till vardags är frisör, har ridit i princip hela livet och beskriver sig snarare som hästtjej än historienörd. Intresset för riddare kom först när hon började med klassiskt tornerspel för 20 år sedan. Fullkontaktsvarianten som hon utövat sedan två år skiljer sig dock från de klassiska tornerspelen vi är vana att se på Gotland.
– I svenskt klassiskt tornerspel spelar man en påhittad person. Det är mer familjeföreställning och sällan historiskt korrekt.
Solid jousting är istället en ren tävlingsform där man rider mot varandra med solid lans, i full rustning, man mot man. Eller man mot kvinna. Det finns varken könsuppdelning eller viktklasser och vem som helst ska kunna ställa upp.
– Det man inte har i kroppsvolym får man ta igen i teknik. Det har sina fördelar att vara liten och smidig också. Jag är ju dessutom en mindre måltavla, säger hon.
Däremot har det inte alltid varit så lätt för kvinnor att bli tagna på allvar i den mansdominerade sporten. För tio år sedan var Carolina Andersson på en tävling där arrangören inte ens tog henne i handen när hon hade vunnit.
– Man blir ju förbannad och frustrerad, men det har blivit bättre. Han hörde senare av sig och bad om ursäkt.
Lansen som används i fullkontaktssporten är tillverkad av solid tall eller gran, hela vägen ut till toppen, och blir man träffad så märks det.
– I stunden hetta känns det inte ett skit, men vi brukar jämföra det med en mindre bilkrock. Man blir jävligt omskakad och det är först efteråt man känner om det gör ont eller inte.
Caroline Andersson har blivit avskjuten ur sadeln en gång för ungefär 15 år sedan men aldrig skadat sig ordentligt under sina år som riddare, säger hon.
– Men man har ju blåmärken jämt. Sen har det väl blivit någon axel ur led, men inga benbrott.
Förutom skaderisken så är det dyrt med rustningar och mycket tidskrävande träning så det gäller att ha rätt inställning om man vill börja med det här, poängterar Caroline Andersson. Hon är också tveksam till att kalla det hobby, det har snarare blivit en livsstil.
– Mycket av min vakna tid går åt till att träna, rida och tänka på det här.
Hon säger att det är svårt att beskriva hur det känns när hon väl sitter i sadeln på väg att möta motståndaren.
– Det är mäktigt! Adrenalinet pumpar, känslan av att vara odödlig. Samtidigt som jag vet att allt hänger på millimetrar.