Den idylliska gården i Källunge med de breda vyerna och de många flugorna. Det är hit de åker så fort de får chansen. För Hilda blir det ganska ofta. Även om hon bott i Visby under gymnasiet så har hon på helger och vissa veckodagar åkt de dryga två milen hem till mamma och pappa.
För Almas del blir det inte lika ofta.
Sedan förra vintern har hon bott i Stockholm, eller rättare sagt Haninge, en bit utanför centralaste centrum. Men kontrasterna är ändå stora.
– Det är alltid skönt att komma hem, det är ett annat lugn här. Även om jag inte bott i Storstockholm, så har jag ju behövt ta mig in till stan när jag ska till träningar och liknande. Då känner jag av den stress som finns och det är inte min grej. Så det är skönt att komma hem till landet och koppla av, säger Alma.
Men särskilt lång avkoppling blev det inte för Alma. Nu är ledigheten över och i dag lämnar hon ön för att försöka hitta tillbaka till formen efter en tung vårsäsong.
Efter att ha gjort tre mål i Damallsvenskan under debutåret 2017 har 2018 kantats av motgångar. På grund av en skadad fot har hon bara gjort en ynka match i A-laget under våren. Ett inhopp i minut 84.
– Det har väl inte alls gått bra för mig. Dels har jag inte spelat så mycket för att jag stukade foten och var borta fem veckor, sen var jag sjuk två gånger. Så nej, det har inte alls gått bra.
Under den senaste tiden har rykten florerat om hennes framtid i Hammarby, och nu har besked kommit. Nu står det klart att Hammarby lånar ut henne till IK Uppsala under hösten. Klubben huserar i Elitettan, divisionen under Damallsvenskan, och tanken är att Alma ska samla matchminuter för att nästa säsong kunna ta en plats i Hammarby.
– Jag behöver ju spela matcher för att utvecklas, och att gå till Uppsala känns som ett bra steg. Jag har ju kontrakt med Hammarby över nästa säsong också, så jag går tillbaka dit när den här säsongen är slut.
Samtidigt som senaste halvåret varit knackigt för Alma, har det gått bättre för tvillingsystern Hilda.
Efter att ha lämnat moderklubben Dalhem i vintras så har hon varit som gjuten i P18:s mittlås. Detta trots att det är hennes första år i Division 1. Av de elva matcherna hon varit med har hon startat varenda en.
– I början kändes allt nytt och jag kände mig väl inte fullt stabil spelmässigt där i början. Men ju längre det har gått desto bättre har det gått, säger Hilda.
De är två systrar som båda lyckats bra med sin fotboll. Och än har de inte ens fyllt 19.
Antagligen har de främst varandra att tacka för framgångarna. Varandra och fotbollsmålet på gården.
– Jag tror det varit nyttigt för oss att vi ända varit två. Vi har ju kunnat hjälpa varandra. Som att bara gå ut och skjuta lite. Det är roligare att göra det om man är två än att göra det själv. Vi har ju alltid haft varandra, säger Alma.
Och kanske inte bara vad gäller fotboll?
– Nej, exakt, säger Alma innan Hilda fortsätter.
– Vi har verkligen stöttat varandra. Typ som en sån sak som att man bara ska ut och springa. Hade jag varit själv hade jag kanske inte dragit ut och sprungit, men när man ändå haft Alma har vi kunnat tänka att: "nu gör vi det bara".
Har ni tränat nånting tillsammans nu under sommaren?
– Ja, fy fan, skrattar Hilda och vrider blicken till Alma.
Almas position är anfallare och Hildas position är försvarare. Utifrån kan man kanske tycka att det är upplagt för optimal träning för båda parter: Alma ska försöka göra mål, och Hilda ska försöka stoppa henne. Men så har inte fallet varit. Mestadels har de bara turats om att skjuta på det gamla sjumannamålet med trasigt nät. Och någon konkurrens systrarna emellan är de båda snabba med att slå bort.
– Vi har aldrig tävlat om vem som är bäst. Aldrig jämfört på det sättet, och det har inte gått heller, säger Alma.
– Om vi säger så här, vi bråkar ju inte så ofta heller. Vi är inte såna som personer. Vi har verkligen kunnat glädjas åt varandras framgångar och har som sagt kunnat stötta varandra, tillägger Hilda.
De är födda 1999, systrarna. Sedan dess har de hängt ihop. Nästan.
Ända till för ett och ett halvt år sedan när Alma flyttade till Stockholm.
Och när de för en månad sedan tog studenten så gjorde de det på två olika håll. Hilda här på Wisbygymnasiet och Alma på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge.
Men fotbollsmässigt separerades de lite tidigare. Det var tre år sedan de spelade i samma lag. Visst, de har spelat enstaka matcher tillsammans, men det var tre år sedan de verkligen tillhört samma lag.
– Nu var det så länge sedan vi spelade i samma lag, så nu känns det inte så konstigt längre, säger Alma och tänker tillbaka till tiden i moderklubben Dalhem IF. En klubb hon lämnade tidigt 2016, men som hennes syster lämnade först i vintras.
– Rent sportsligt så var det väl inte så svårt att lämna Dalhem. Det kändes som att det var dags för mig. Jag hade kanske gått till P18 tidigare om jag inte hade skadat korsbandet, men jag ville komma tillbaka bra i Dalhem först. Men nu i vintras kändes det som rätt tidpunkt. Jag hade varit i Dalhem så himla länge att laget hade börjat kännas mer som en familj. Så på så vis kanske det var lite jobbigare att lämna, men jag trivs i P18 också, säger Hilda som fortfarande har kontakt med många i laget.
Dalhems idrottsplats ligger bara tio minuters bilfärd från gården i Källunge. Lite snirklande på kurviga 70-vägar, ut på 80-vägen mot Roma och sedan tonar den mäktiga läktaren upp sig på vänster sida av vägen. Den här eftermiddagen är det inte en kotte här. Utan ett moln på himlen kämpar sig temperaturen upp mot 30-strecket och det är sommaruppehåll även i Dalhem. Men när det väl är matcher, och om inte eget spel kallar, då är ofta systrarna och kollar på deras gamla lag.
– Kan man så är det klart man går och kollar. Det har väl kanske inte kunnat bli så väldigt många gånger på sistone med tanke på att jag varit i Stockholm men är jag hemma någon helg försöker jag såklart få till det. Och det är samma i Stockholm, har de bortamatch där, när jag är ledig, så går jag ju och kollar. Det gäller både P18 och Dalhem, säger Alma.
De är födda med 14 minuters mellanrum. Alma något före. Men deras 19-årsdag i mitten av augusti kommer behöva firas på olika ställen, ett tiotal mil ifrån varandra.
Snart väntar också en viktig fotbollshöst. Även den måste de ta itu med på två olika håll.
För Almas del är det Uppsala som gäller.
– Jag hoppas hösten blir roligare än våren. Jag vill komma tillbaka till bra form, samtidigt som jag vill hjälpa Uppsala till en bra placering i tabellen, säger Alma.
För Hildas del gäller det att fortsätta på den inslagna vägen, och för laget att skjuta in bollar i nät.
– Det ska bli väldigt spännande att se vart vi hamnar. Det vi känner att vi saknar är väl egentligen målskyttet, annars tycker jag att vi spelat bättre och bättre, så det ska bli intressant att se nu. Får vi bara målskyttet att lossna så tror jag det kan bli väldigt bra.
Hur det än blir så har de alltid en gård på landet att komma tillbaka till. Och varandra att falla tillbaka på.