Kurre, i solglasögon, instruerar Bysarna-förarna inför en match våren 1987.
Kurre Johansson – alltså ”speedwayKurre” och inte ”fotbollsKurre” – sitter hemma i lägenheten i Visbys utkant och minns tillbaka på sin fantastiska karriär med speedwaylaget Bysarna. Största ögonblicket?
– Tveklöst när vi blev svenska mästare 1988, svarar lagledare Kurre blixtsnabbt.
– Vilken revansch - vi var ju så nära att åka ur Elitserien året innan. Vi hade ett ungt och kaxigt lag, extra roligt att sex av de nio förarna i truppen var gotlänningar.
Vi återkommer till det historiska 1988.
Kurre Johansson kommer från Bäl, växte upp tillsammans med mormor Anna och morfar Ragnar.
– Mina föräldrar skiljdes när jag var tre år, berättar Kurre. Min morfar var hård men rättvis. Jag fick börja jobba som bonddräng i Väskinde när jag var 15.
I de unga åren kastade han en del varpa och sprang även orientering, kompis som han var med den senare flerfaldige tröjmästaren Anders Nilsson.
– Men jag nådde aldrig några framgångar som aktiv, är Kurre noga att påpeka.
Allt med mopeder, motorcyklar och bilar var också väldigt intressant för den unge Kurre. Han blev med tiden lastbilschaufför, flyttade till Stockholm och fick jobb hos bland annat Sveriges Radio där han rattade teknikbussarna.
– Jag följde också Bysarna när de var uppe och körde seriematcher på fastlandet – Gubbängen, Huddinge, Eskilstuna…
Bysarna-legendaren Kurre Johansson hemma i lägenheten i Visby.
Hem till Gotland igen där han drev Hemglass och sponsrade Bysarna med bland annat enhetlig klädsel. Därmed hade Kurre fått in en fot i speedwayklubben. Så händer plötsligt något på campingplatsen vid Åminne i Gothem. Året är 1979.
– Jag campade där och plötsligt dök dåvarande lagledaren Yngve Lindby upp och berättade att han fått förhinder att åka med till Linköping för en seriematch mot Filbyterna. Han tyckte att jag skulle åka med som lagledare.
Kurre tvekade en aning, men nappade ändå på erbjudandet. Bysarna vann och Kurre fick blodad tand…
– Fast jag kunde ju inga regler, tur att det inte behövdes den gången.
Men regler kom istället att bli en styrka hos honom som lagledare.
– En riktig paragrafryttare, säger hustrun Monica som sitter med under intervjun.
Kurre nickar instämmande. När det gäller regler var det inte många som kunde straffa Kurre som sedermera också blev domare. Och då gäller det ju att kunna alla snåriga regler.
Bysarnas Kurre Johansson under en av många heta matcher.
Inför den guldkantade säsongen 1988 såg det dock allt annat än ljust ut. En protest från Smederna i Eskilstuna hade gått igenom där man ansåg att Bysarna olovligt använt sig av Tony Olsson i en match säsongen före. Det gotländska laget skulle därmed degraderas till division 1, näst högsta serien.
Den speedwayintresserade advokaten Åke Broné kopplades in, överklagandet till idrottens högsta instans (RIN) gav Bysarna rätt och därmed blev man kvar i Elitserien. Kvar i laget blev också storstjärnan Per Jonsson. Dessutom värvade man danske toppföraren Brian Karger.
– Allt vände till vår fördel, minns Kurre. Plötsligt blev vi en guldkandidat.
Kurre stegade i samma veva upp till chefen för Svenska Spel som redan var sponsor åt Bysarna.
– Nu får du öppna plånboken rejält, sa Kurre. Vi åker ju i Elitserien den här säsongen.
Han lyckades med sin ”kupp” och 100 000 kronor var i hamn.
– På nästa styrelsemöte berättade jag om pengarna Svenska Spel ville sponsra oss med. Övriga i styrelsen häpnade, trodde knappt det var sant. 100 000 var mycket pengar på 80-talet.
Tony Olsson och Kurre Johansson kör ärevarv på Galgberget.
Bysarna hade, med Christer Löfqvist (Dennis pappa) som galjonsfigur, blivit svenska mästare tre gånger innan Kurre tog över – 1971, 1972 och 1975. Resan mot den fjärde SM-titeln kunde börja…
Kurre Johansson veckan före avgörandet om SM-guldet mot Indianerna från Kumla 1988:
– Det här är som en saga, men vi tar inte ut något i förskott. Nu gäller det att ta för sig i varje heat och alla måste vara helskärpta.
Och visst fanns skärpan där redan från start inför drygt 3 500 entusiastiska åskådare på klassiska Galgberget i norra Visby. Det var 12–12 efter fyra heat, Bysarna växlade upp och drog ifrån till 30–18 innan Indianerna närmade sig till 39–33. Då kom avgörandet, Bysarna genom toppduon Dennis Löfqvist och dansken Brian Karger, tog en femetta och SM-guldet var därmed i hamn.
När sen Tony Olsson och Per Jonsson vinner sista heatet med 5–1 och Bysarna hela matchen med 49–35 släcks strålkastarna på Galgberget och ett mäktigt fyrverkeri avfyras. Under efterfesten på en restaurang i Visby sjungs ólé, olé, olé om och om igen…
Här är hela den historiska truppen 1988: Per Jonsson, 22 år, Tony Olsson, 23, Brian Karger, 21, Dennis Löfqvist, 21, Kenneth Lindby, 20, Micke Löfqvist, 20, ”Kitte” Hultgren, 20, Lasse Andersson, 24 och Niklas Johansson, 17.
– Vi fungerar perfekt som ett lag, tyckte Tony Olsson. Vi hjälper och stöttar varandra som aldrig förr.
– Inte nog med lagguldet, säger Kurre 35 år senare. 1988 var ett fantastiskt år för oss i Bysarna, vi vann ju allt – Per Jonsson blev individuell svensk mästare, Per och Tony Olsson parmästare och vi vann även Swemo-cupen.
Att Gotlands Tidningars pris till årets främsta idrottsprestation, det så kallade GT-guldet, gick till Bysarna var ingen direkt högoddsare.
Kurre Johansson tillsammans med hustrun Monica. De har varit gifta i 57 år.
Kurre Johansson var under alla sina år i Bysarna så mycket mer än lagledare - han fixade sponsorer, han var domare (dock inte på Bysarnas A-lagsmatcher) han såg till att värva förare och en hel del annat.
– Nästan som ett heltidsjobb. Fast jag hade Tony Olsson som ett bra bollplank.
Ja, det där är goa minnen för alla speedwayfans på Gotland. Idag finns inte mycket kvar av Bysarna, på sin höjd några knattar som tränar på den nya banan i Hejdeby. Rejäla pengar har kommit in även i speedway och då gäller de stora plånböckerna för att ha råd med alla utländska förare som är ett måste i dagens Elitserie.
Hustru Monica sitter kvar under hela intervjun och berättar att de varit gifta i 57 år.
– Kurre är så snäll och go. Fast envis, men rättvis.
– Och har jag inte rätt så får jag rätt, skrattar Kurre.