På garageuppfarten hos Dennis Löfqvist i Vibble står tre bilar, inne i garaget räknar vi till sju motorcyklar – hojar för speedway, enduro, motocross och ”värstingen” för finåkning.
Välkomna hem till speedwayesset Dennis Löfqvist, en legendar inom sporten!
När jag knackar på dörren öppnar den i dag 52-årige Dennis och ger sig tid, trots att han drabbats av diskbråck.
– Jag väntar på att doktorn ska ringa, säger Dennis och tar sig åt ryggen.
Dennis Löfqvist växte upp i Väskinde. Pappa Christer, som gick bort 1978 bara 33 år gammal, kunde vara både hård och tuff mot den lille Dennis.
– Jag minns att han tog mig i famnen, tog sats och kastade mig ganska hårt i sängen. När vi var utomhus tyckte han jag skulle springa så fort jag bara kunde och därefter snubbla och ramla.
Varför detta?
– Han ville förbereda mig på en speedwaykarriär. Om man vurpar skall man veta hur man ramlar på bästa sätt utan att skada sig.
Med det sagt – Christer tvingade ingalunda Dennis att satsa på speedway.
– Nej då, jag fick göra som jag själv ville, är Dennis noga att påpeka.
Ändå kan man noga påstå att Christer styrde in Dennis på sin egen sport.
– När jag vaknade en morgon, jag var väl bara åtta-nio år, stod där en speedwaycykel i vardagsrummet. Klart jag blev glad, sen körde jag runt i trädgården och rev sönder gräsmattan.
Dennis tror att han var 13 år när han började köra knattespeedway för Bysarna. 16 år gammal blev han fyra på junior-SM och några år senare blev det en silvermedalj.
– Fast ett år var jag nära att bli svensk juniormästare. Jag var med i den absoluta toppstriden, ledde mitt heat i slutet på tävlingen, blev påkörd och svimmande när jag reste mig upp. Jag fick startförbud och så var den dagen förstörd.
Vid den här tiden hade storklubbarna i England fått upp ögonen för den tekniske Bysföraren. Det var ju i England man skulle köra på den tiden, landet som hade den klart bästa ligan.
– Jag åkte fyra säsonger för Kings Lynn som ligger en timme norr om London. Vi vann aldrig ligan, men jag tycker ändå att det gick ganska bra för mig, berättar Dennis.
För att få arbetstillstånd i England krävdes minst sex poäng i snitt per match, något som Dennis klarade. Sista året var han uppe i ett snitt på nästan åtta poäng.
– Men då var jag redan less på England. Det var ofta svårt att få ut lönen och även annat strul, ibland försökte de lura en på pengar.
Det Dennis idag kan ångra är att han inte skaffade någon agent som hjälpte honom med kontrakt och liknande.
– Jag är ingen bra förhandlare och affärsman. Jag är inte den som försöker suga ut så mycket pengar som möjligt.
Så du har inte kunnat lägga undan en rejäl slant?
– Nej, nej, det gick plus minus noll i England. När ligan hade uppehåll reste jag hem till Gotland och jobbade som golvläggare.
Dennis var heller inte stjärnan som stack ut och till varje pris måste vinna sina heat då det gällde ligamatcher.
– När man kör i ligan tycker jag att det är laget som ska gå före ”jaget”. Jag kunde låta en lagkompis vinna heatet och istället se till att hålla motståndarna bakom oss. Då vann vi ju heatet med 5-1.
Många tyckte att du verkade lugn och körde smart och tekniskt?
– Jag kunde kanske se lugn ut, men jag hade stort adrenalinpåslag och var väldigt fokuserad inför varje start. Och även om jag inte var först in i första kurvan hade jag en plan, heatet består ju av fyra varv. Ofta fanns det plats längst ut på banan och det utnyttjade jag. Farsan lärde mig hur man skall läsa av en bana.
– Jag kunde också vara hård, gav aldrig upp och behövde jag använda armbågarna gjorde jag det.
Att bosätta sig permanent i England var aldrig aktuellt för Dennis. Svenskarna som körde där bodde ofta tillsammans på olika ställen.
– Vi svenskar höll ihop även om vi körde för olika klubbar.
Dennis körde inte bara i England och Sverige (Bysarna). Han minns med glädje när han med juniorlandslaget körde åtta tävlingar (individuellt och lag) på två veckor i Ryssland. Ibland med 15 000 på läktaren.
– Vi svenskar var 18-19 år och sopade banan med ryssarna. Jag vann också en individuell tävling där borta.
Han minns också en ”utflykt” till Australien med 19 tävlingar på tre månader där Dennis på en ovanligt lång bana (600 meter) kraschade i 140 kilometer i timmen. Mycket på kroppen svullnade, men Dennis hade ju redan i unga år lärt sig hur man vurpar på bästa sätt…
Pappa Christer körde två VM-finaler med en fjärdeplats som bäst, men Dennis fick aldrig köra en final. Närmast kom han som 17:e man och reserv vid VM-finalen i Bradford 1990. Den gången blev Per Jonsson världsmästare.
Genom hela karriären var det bara två klubbar som gällde för Dennis – Bysarna och Kings Lynn. Höjdpunkten i Bysarna är utan tvekan SM-guldet 1988 som var Bysarnas fjärde SM-titel, de övriga tre kom på 70-talet.
Kurre Johansson var lagledare och coach för Bysarna när SM-titeln bärgades i september 1988 efter övertygande 49-35 mot Indianerna inför 3500 åskådare på Galgberget. Dennis bidrog med åtta poäng. Den prestationen av Bysarna räckte också till GT-guldet som årets gotländska idrottsprestation
– Det var Dennis och Brian Karger som avgjorde matchen, minns Kurre. Vi hade ett ungt och kaxigt Bysarna och sex av nio förare var gotlänningar.
Hur vill du beskriva Dennis som förare?
– Han var lugn och stabil, stressade aldrig och brusade heller inte upp när något gick emot honom. Jag litade på honom, lät honom köra avgörande heat även om han inte var den som samlat mest poäng. Dennis var teknisk och sällan inblandad i vurpor och andra incidenter, han behärskade sin cykel till fullo.
Kusinen Michael Löfqvist åkte ofta i par med Dennis i Bysarna.
– Han hade sån fin blick för sporten och även bra balans, tror han ärvt det från Christer. Tyckte vi kompletterade varandra bra ute på banan och det var aldrig någon intern rivalitet mellan oss kusiner, berättar Michael.
Intresset för speedway finns kvar hos Dennis och några övriga Byskompisar än idag.
– När det är GP-tävlingar på TV är vi ett gäng som samlas hemma hos Marcus Andersson, tar en pilsner och njuter av fin speedway.
Lite grann ska också de där cyklarna i garaget hållas igång. Så kallad gubbspeedway brukar Dennis åka varje år på lite olika platser i landet och på kontot finns också några starter i GGN.