2007 fyllde Bysarna 40 år och det var också sista säsongen som det kördes seriespeedway på Gotland.
Knattarna höll på ett par år till innan sporten tvingades ta adjö av Galgberget.
Yvonne Danielsson var då drivande inom ungdomsspeedwayen i klubben och for under många år till fastlandet med knattarna.
– Det var en jättesorg att vi var tvungna att lämna Galgberget, men vi är ett kämpargäng och vi gav oss fan på att vi skulle ordna det här. Vi har under åren försöka hålla ungarna i tävlingsform och åkt mycket till fastlandet för att tävla, säger hon.
I dag sitter hon i styrelsen och i helgen var hon flaggvakt när Svenska ungdomsserien gästade Hejdeby i vad som får benämnas som premiär även om träningsverksamheten pågått under några år tillbaka.
– Jag är lite av en allt-i-allo och har brunnit för den här sporten i många år. Att vi nu åter får åka är en dröm som går i uppfyllelse.
Tron gav hon aldrig upp trots ett och ett halv decennium utan tävlingsspeedway på hemmaplan.
Dagens aktiva bysar består av Harald Fohlin och Herman Ahlgren och de var inte födda när det kördes speedway på Galgberget och än mindre under storhetstiden på 1970- och 80-talet.
Då var Bysarna en maktfaktor i svensk speedway och med flera lokala stjärnor där Christer Löfqvist och Tony Olsson båda nådde individuella VM-finaler.
Tony Olsson arbetar i dag som teamledare i Svemo och har följt banbygget och även besiktigat banan i Hejdeby. I går följde han tävlingen som publik.
– Det är roligt, det har vi saknat i många år. Det är klart man ska vara här första tävlingen.
VM-finalen 1989 och åren som förare i engelska Reading där han även blev mästare ligger varmt och hjärtat, men när det kommer till höjdpunkter lyfter han ändå fram 1988 då Bysarna vann rubbet.
– Jag körde 20 år i Bysarna och guldet 1988 är svårt att toppa när det kommer till lagspeedway. Särskilt när vi var så många gotlänningar.
Det var en hel del kända ansikten på plats bland de 200 i publiken vid motorstadion i Hejdeby.
Bosse Andersson var del av den första legendariska framgångsperioden för Bysarna.
– Jag körde 500 från 1971. 1973 tog jag silver och 75 tog jag guld. Jag slutade köra 1982 och därefter var jag mekaniker åt Tony Olsson ett tag. Sen sa Tony sa till mig att nu får du lägga av och hjälpa sonen istället. Så blev det.
Sonen Marcus Andersson gjorde många säsonger i Bysarna, flera som lagkapten och var även proffs i England. I helgen satt han i speakertornet tillsammans med speakern Bengt Boström.
– Jag körde fram till 2004. Det är jätteroligt att speedwayen kommit igång igen även om det är i mindre format än när jag körde. Vi får hoppas att det kan ändras i framtiden, säger Marcus.
För Bosse Andersson blev speedway på gotländsk mark känslomässigt.
15 år är en lång tid och saknaden av sporten har varit stor.
– Det är bara att se, säger Bosse och pekar på sin arm.
Gåshud.
– Jag ryser bara jag pratar om det och så var det i nästan varje heat. Det är helt otroligt vad jag har saknat det. Jag får tårar i ögonen av det här.
Efter att Bysarna kastades ut från Galgberget har han mestadels funnits där som rådgivare för klubben under slitet med att bygga en ny tävlingsplats.
– De som jobbat med det här och jag måste verkligen lyfta föräldrarna till de här killarna som åker. Det är så himla duktiga och sköter det här så bra.
Drömmen om en ny 500-bana lever också i allra högsta grad sedan man beviljats stöd om totalt sex miljoner kronor ur Allmänna Arvsfonden för anläggandet av en fullstor oval.
Just nu har man dock inget bygglov eftersom tiden för det tidigare gått ut, men om man beviljas nytt är förhoppningen att börja bygga.
– Det ser jag verkligen framemot och jag är övertygad om att vi har den om fem år. Du ska få se, säger Bosse Andersson.
Tävlingarna fortsätter under söndagen.