Torbjörn Karlsson var inte lagets stora stjärna. Men han var kanske den jämnaste och pålitligaste som oftast knep de poäng som förväntades. Själv är han ingen vän av stora ord när han minns tillbaka.
– Jag borde egentligen varit bättre på det mesta, säger han blygsamt så här 50 år senare. Det var ”Chrille” som var vår stora stjärna, en riktig naturbegåvning. Han åkte fantastiskt snabbt och stilrent.
Chrille är förstås Christer Löfqvist och ni som var med på den tiden vet att Torbjörn Karlsson har helt rätt i sin analys. Men i ett speedwaylag behövs också förare som kompletterar stjärnorna. Och det var där Torbjörn hade sin roll.
När vi sitter och pratar minnen behöver Torbjörn plötsligt ringa sin hustru Eva för att kolla ett årtal. De var ett par redan under speedwaytiden och jag passar på att fråga Eva om hon minns Torbjörns talang och styrka som speedwayförare eftersom han inte är så pigg på att framhålla sig själv.
– Envis! Torbjörn var så himla envis, gav sig aldrig, blir Evas omdöme. En riktig kämpe.
Ja, det är väl gott nog, envishet och kämpatakter kan räcka långt även i speedway.
Torbjörn Karlsson, numera boende i södra Visby (Appellen) och med fritidshus i Sanda, kommer ursprungligen från Norrköping. Intresset för speedway föddes redan där.
– Pappa och farfar jobbade som vakter på Motorstadion när Vargarna hade sina hemmamatcher. Jag fick oftast följa med och tyckte speedway var en kul och intressant sport. Jag var intresserad av all motorsport redan då, åkte en del motocross.
Tacka militärtjänsten för att Torbjörn blev gotlänning.
– Jag hamnade på KA3 i Fårösund, var underbefälselev.
Intresset för motorer fanns som sagt redan. Torbjörn blev, inte helt oväntat, bilmekaniker på Motorcentralen i Visby.
– Jag började där direkt efter lumpen, sen blev jag kvar i många år. Slutade som egen företagare med Torbjörns bilservice.
På den här tiden var 1-maj-speedwayn på Galgberget en riktig publikmagnet. Folk vallfärdade från hela Gotland för att se den svenska speedwayeliten kvala till VM, med fanns bland andra Leif Enecrona från Stockholmsklubben Getingarna.
– Innan en tävling 1 maj kontaktade vi Enecrona i Stockholm, han tog med sig två JAP-cyklar, en till mig och en till Bertil Wahlberg. Det många byxbakar som strök med när vi började köra, vi vurpade ganska ofta i början, minns Torbjörn.
1967 var det så dags att tävla på riktigt.
– Fast det var inte helt lätt att komma med i serien. Vi förare fick övertala de styrande i Gotlands Motorförening, minns Torbjörn.
– Ja, vi fick jobba hårt, styrelsen var inte alls positiv, fyller en annan av premiäråkarna, Ove Södergren, på med.
Med de styrande skulle snart få se vilka som hade rätt… Som sig bör fick Bysarna börja i landets lägsta serie, division 3. Premiär i en fyrlagsmatch i Linköping mot hemmalaget Filbyterna, Dackarna och Skepparna. Resultatet blev en tredjeplats. ”Vi kom i alla fall inte sist” löd kommentarerna i pressen sedan man slagit Skepparna med sex poäng.
Förutom Torbjörn fanns också Ove Södergren, Bertil Wahlberg, Bengt ”Jeppe” Olsson och Alf Nylén med i premiärlaget. Torbjörn och Ove var bästa kompisar redan då, numera bor de grannar i södra Visby.
– Torbjörn var en jättebra kompis och en skicklig förare. En riktig hårding som tog för sig på banan och aldrig gav upp, säger Ove som efter en kort karriär som förare mest jobbade som mekaniker och serviceman åt sina kompisar.
Nu gick allt i ett rasande tempo uppåt i seriesystemet – 1968 seger i division 3, 1969 seger i division 2, 1970 seger i division 1 och 1971 svenska mästare. En smått otrolig resa för det gotländska laget.
Men Torbjörn tvingades ibland se sina lagkompisar från depån. Speedway är ju en sport där skadorna inte är helt ovanliga, Torbjörn är inget undantag. Tre gånger under karriären råkade han ut för olika typer av benbrott.
Vi återvänder till guldåret 1971. För att stå emot den hårda konkurrensen i allsvenskan (nuvarande elitserien) värvas Englandsproffset Sören Sjösten och Tommy Johansson. Övriga i laget: Christer Löfqvist, Bernt Johansson, Torbjörn Karlsson, Bengt ”Jeppe” Olsson och Lars-Inge Hultberg. Bysarna får tuffast möjliga öppningsprogram – 1970 års mästare Kaparna, därefter Njudungarna och Getingarna. De tre främsta lagen säsongen innan. Bysarna tar full pott i samtliga tre matcher. På bortaplan dessutom!
– Oj, oj, oj, sa lagledaren Tore Attlerud efter vinsten mot Kaparna. Det är faktiskt så att tårarna börjar rinna lite grann.
Bysarnas kompletta åkning talar för guld, det är inte bara topparna som levererar utan också sådana som junioren Lasse Hultberg, Bernt Johansson och lagets kanske jämnaste förare Torbjörn Karlsson. Vissa tycker att Bysarna är så bra att det är en fara för sporten…
SM-guldet 1971 säkras inför närmare 2000 åskådare hemma på Galgberget när man fullständigt krossar Lejonen från Gislaved med 56-22 efter åtta femettor på 13 heat. Det har aldrig tidigare hänt i en allsvensk match.
– Det är ju inte klokt, knappt man fattar att det är sant, jublar lagledaren Tore Attlerud.
Bysarna avslutar guldåret med en Englandsresa där några vänskapsmatcher och VM-finalen på Wembley står på programmet. Dessförinnan har man hunnit med att möta Sovjets landslag inför 3200 åskådare på Galgberget. Bysarna vinner med 43–35. ”Dagen då ryssen blev skrämd av bysen” lyder rubriken dagen efter i en av de gotländska tidningarna.
Allt det här har alltså Torbjörn Karlsson fått uppleva. Idag följer han den internationella speedwayn mest från TV-soffan, men det händer att han träffar kompisarna från förr.
– Vi har haft en träff vid nya banan i Hejdeby. Bra lokaler och knattebanan där är ju väldigt fin, tycker Torbjörn.
Några hundra meter bort har skogen röjts, här är det tänkt att den ”riktiga” banan skall ligga.
– Jag undrar när och om den blir verklighet, funderar Torbjörn. Det behövs mycket pengar för att bygga en ny speedwaybana.
Apropå pengar, du tjänade väl en hacka på din speedway?
– Nej, nej, inte alls. Vi fick 25 kronor starten och 25 kronor för varje inkörd poäng. Det kunde bli några hundralappar på en kväll.
Men Torbjörn och Ove var i alla fall med och skapade Bysarna, ett lag som gav eko i hela speedwayvärlden. Intervjun är över, nu väntar nästa uppdrag:
– Jag måste iväg och fixa barnbarnets bil, den går bara på tre cylindrar, slutar Torbjörn Karlsson.