Tony Olssons karriär som nådde sin höjdpunkt 1989 med en plats i VM-finalen, 20 år senare blev han Race director (tävlingsansvarig) för Grand Prix-tävlingarna runt om i världen och ännu idag är han ansvarig och så kallad koordinator för speedwayn i Sverige. Tony har dessutom hunnit med en sväng som förbundskapten för landslaget i fyra år.
– Tycker att jag under alla de här åren hunnit skaffa mig en bred kunskap om sporten, säger Tony. Det är få förunnat att få jobba i en sådan här roll efter den aktiva karriären. Det är jag tacksam för.
När GA svänger in och parkerar bilen utanför Tonys kontor i Lärbro kommer han raskt ut genom dörren. Dock lätt haltande. Ena foten är fortfarande inte okej efter en svår krasch.
– I februari ska jag äntligen in på Visby lasarett och få foten stelopererad. Då har läkarna lovat att värken ska försvinna, säger en förhoppningsfull Tony.
Det mesta av jobbet för Svemo - förbundet som sköter sporter som rör motorcyklar och snöskotrar - sköter Tony hemifrån kontoret som är inrymt i gäststugan vid Banna i Lärbro. Det ger vissa fördelar.
– Jag har ju bara 30 meter till jobbet, säger Tony och ser nöjd ut. Jag är i Norrköping kanske tre-fyra dagar i månaden, det mesta går ju att sköta via datorn och telefonen.
Med någorlunda jämnåriga kompisar som Dennis och Michael Löfqvist och Kristian ”Kitte” Hultgren startade den sportsliga karriären. En ny generation förare växte fram efter det att Bysarna i början på 1970-talet tagit hem tre SM-titlar. Bara 17 år gammal gör Tony debut i Bysarnas A-lag och såväl 1984 som 1985 blir han tvåa i JSM-finalerna. Som följdes upp med en silverplats i JEM-finalen, där ett stopp i ledning troligen kostade honom guldet. Det gotlänningarna minns allra mest och bäst är förstås Bysarnas lagguld 1988 med förare som Per Jonsson, Tony Olsson, Dennis och Michael Löfqvist, Kenneth Lindby, ”Kitte” Hultgren, Brian Karger med flera.
– Vi hade fördel av hemmaplan i den dramatiska sista och avgörande matchen mot Indianerna, minns Tony.
Tonys framgångar i Sverige gjorde förstås att proffsklubbarna i England hörde av sig. Han hamnade i Reading sex mil väster om London med korta gästspel också i några andra engelska klubbar. Totalt tolv år i England. Samtidigt reste han också hem och körde för Bysarna.
– Min styrka var väl att jag var relativt jämn och hade förmågan att hitta rätt spår runt banan. Om vi körde hemma eller borta spelade inte så stor roll, jag låg ofta på sex-sju poäng i snitt per match.
Hur mycket pengar kunde du tjäna under en ligamatch i England?
– Inte alls särskilt mycket. Normalt blev det kanske 2000-3000 kronor för en ligamatch, pengarna har aldrig varit en drivkraft för mig. Jag fick jobba hemma på Gotland under vintern för att få ihop ekonomin. De lite större pengarna kom in i sporten ett par år efter det att jag lagt av.
Vi har nämnt SM-guldet med Bysarna som en absolut höjdpunkt. VM-finalen 1989 på olympiastadion i München måste också räknas dit. Där Tony noterade poängserien 1-1-3-1-2.
– Det är få förunnat att få köra en VM-final, det var en lång väg att nå dit. Jag tog åtta poäng och blev åtta, lätt att komma ihåg. Året efter blev jag dessutom engelsk ligamästare med Reading. Fina år!
Till detta ska läggas två par-SM-guld tillsammans med Dennis Löfqvist och Per Jonsson. 1993 lämnade Tony lite överraskande Bysarna och körde istället för Smederna från Eskilstuna.
– Kände att jag stagnerat och behövde en ny utmaning. Det blev tre säsonger i Smederna.
Det är inte bara speedwayn som satt sina spår från de tolv åren i England. Där träffade han också sin blivande fru Jane (jobbar skolköket i Lärbro), de har två söner tillsammans. Ingen kör dock speedway.
Två svåra krascher har också satt sina spår. 1990, då Tony var gästförare i Cradley Heath och mötte Kings Lynn, körde han på Mark Lorams bakhjul.
– Jag brakade in i staketet med våldsam kraft – bröt lårbenet och överarmen och knäskålen gick sönder. Redan året efter kunde jag köra igen och märkligt nog har jag inga men av den olyckan.
Men värre skulle det bli. Hösten 1996 kom nästa svåra krasch i Tjeckien. I en tävling där Tony egentligen inte skulle vara med…
– Ett återbud gjorde att jag ställde upp på en lånad cykel, det skulle jag inte gjort. Vid kraschen gick hälbenet sönder på fem ställen. I Tjeckien opererade de inte eftersom jag var utlänning.
Tony fördes istället till Swindon i England där han låg i ett par veckor med fruktansvärd värk och en fot som liknade en fotboll.
– Foten värker än idag, ungefär som tandvärk fast i foten.
Efter många och långa turer har Tony och läkarna nu kommit fram till att en steloperation av foten är det bästa. Om allt går enligt planerna genomförs operationen i mitten på februari 2019 här på Visby lasarett. Då är det gått drygt 20 år sedan kraschen i tjeckiska staden Pardubice.
– Det får väl gå om jag kommer att halta lite, det allra viktigaste är att bli av med värken, slutar denne sympatiske speedwayambassadör.