Vissa saker glömmer man inte bort. Som ditt första fotbolls-VM.
Jag hade sett sekvenser redan 1982, men då var jag sex år och spelade i Prästkragens BK. Jag hade inte tålamodet att lägga två timmar framför tv:n för en match utan tyckte att Star Wars-gubbar var roligare.Därför räknar jag 1986 som mitt första VM – på riktigt.
Jag hade fyllt tio år och kvartersligan var bytt mot P76-serien med Visby AIK.
Jag minns att jag en dag kom hem från skolan och hittade ett samlaralbum från Panini nedanför brevinkastet. Jag vet fortfarande inte varför jag fick det skickat till mig, men antar att det var på grund av att jag prenumererade på serietidningen Buster.
I vilket fall förändrade det min på den tiden lilla värld och fotbollsintresset sköt i höjden. Jag minns hur jag tjatade om pengar för att springa till Lännakiosken och nya paket med stickers. Kan fortfarande se paketen framför mig. Vita med maskoten Pique i sombero lattjande med en boll och i bakgrunden flaggor från de deltagande nationerna.
Jag kan till och med minnas hur det doftade när du öppnade ett samlarpaket.
Säga vad man vill om samlandet, men vilken fotbollsutbildning man fick. Jag vill påstå att jag kunde 95 procent av namnen på spelarna samt klubblag. Många namn sitter kvar i dag 32 år senare.
Jag skrev redan före VM börjat ”Bra” under de spelare som såg coolast ut och då var hårlängden den viktigaste faktorn. Steve Penney, Nordirland, Ramon Angel Hicks, Paraguay och Dominique Rocheteau, Frankrike är alla exempel på det.
Argentina och Diego Armando Maradona ägde VM 1986. Jag minns att jag fick Maradona i ett av mina första paket, vilket skapade enorm avundsjuka i kvarteret. Själv ville jag ha Zico eftersom Brasilien var mitt lag och Zico idolen. På den tiden fanns inga replicatröjor att köpa utan jag hade en kanariegul pikétröja och med tuschpenna hade en granne skrivit ”Zico” och ”10” på ryggen.
Mitt album blev komplett till slut, men det gick åt många slantar och en kostsam bytesaffär innan jag lyckades få sista bilden: Nr 341 Kenny Dalglish, Skottland). När Kenny väl var inklistrad och blängde tillbaka på mig var det mer lättnad än glädje.
Vi var ett gäng killar som samlade rätt hårt den där sommaren och hade stora dublettbuntar. Vi fyllde målramarna på kvarterets fotbollsplan. Om ni passerar den lilla sjumanna-planen mittemot Östra kyrkogården ser ni än i dag tydliga spår efter var bilderna satt.
VM-finalen såg jag tillsammans med Visby AIK P76 i Oskarshamn. Vi spelade Rödsle Cup och såg guldmatchen i ett uppehållsrum. Finalen spelades på Aztekastadion i Mexico City och Argentina vann med 3–2 trots att Västtyskland efter paus hämtat upp 0–2 till 2–2 i andra halvlek innan Maradona med en mästerlig passning frispelade Jorge Burruchaga som satte 3–2.
I sommar är det dags för ett nytt VM.
Överväger att ta upp samlandet igen. Vem är med?