Lilla pittoreska Lugano brukar kallas Schweiz svar på Monte Carlo och ligger precis intill Luganosjön och med majestätiska berg som en mäktig kuliss.
I staden bor 52 000 invånare och de flesta pratar italienska.
Det är här fotbollsproffset Alexander Gerndt bor sedan ett år tillbaka.
– Jag, frun och barnen trivs jättebra, men det är klart att man saknar det här också, säger han när vi träffas under ett av sina besök hemma på Gotland.
Efter fyra och en halv säsong i storklubben Young Boys där närmare två säsonger spolierades på grund av en knä- och en fotledsskada valde ”AG” att röra på sig.
– Det är en stor skillnad på klubbarna. Lugano är mycket mindre. Det är som att jämföra Gute med en allsvensk klubb ungefär. Det är helt andra förutsättningar i Young Boys, säger Alexander Gerndt.
Fotbollsklubben Lugano hade sin storhetstid på 1930-1940-talet då man tog tre ligatitlar.
Även om Alexander Gerndt inte längre får de stora rubrikerna i Sverige så är han fortfarande ett aktat namn i den schweiziska superligan.
39 mål och 30 assist på 148 matcher är fog för det.
– Det var längesen jag kände mig så här bra. Det var en lång och tuff säsong. Jag har inte haft några skadekänningar och har i princip kunnat spela alla matcher utan att behöva vara rädd. Det är första gången på länge så det är skitkul.
Om en månad fyller han 32 år och nu tillhör han de äldsta spelarna i laget. En roll han gärna axlar.
– Spelarna blir så klart yngre och yngre, men hade någon sagt till mig att jag skulle känna mig så här när jag var 32 hade jag trott att de skämtade med mig. Jag känner mig mer "fit" och har mer energi och tycker att det blir roligare att spela fotboll för varje år som går. Det är en klyscha att säga att åldern är ett nummer utan att det handlar om hur man känner sig, men för mig är det verkligen så. Jag vill spela så länge som jag tillför något, jag vill inte bli någon som de andra pekar på och säger ”Vad gör han här”. Men än så länge är jag snabbast i laget, säger han med ett skratt.
Sedan ett par veckor tillbaka är han hemma i Visby för att träffa familj och vänner.
– Det är första gången på länge som jag har fyra veckors semester och då vill jag passa på att vara här. För en gång skull behöver jag inte stressa för att hinna med allt utan det får ta den tid det tar och det är skönt. Tidigare har jag varit hemma i två veckor och då ska man hinna göra allt och träffa alla och så är semestern över innan den börjat känns det som, men det här gillar jag verkligen. När man är här en längre tid märker man också vad man verkligen saknar.
Vad är Gotland för dig?
– Gotland är ju hemma liksom även om jag inte bott här på elva år. När jag kommer hit och som nu en längre stund är det skönt. Schweiz är också bra, men att ha hela familjen runtomkring sig och kunna träffa gamla kompisar är jävligt skoj faktiskt.
Under semestern tränar han med moderklubben Gute. Den enda han spelat tillsammans med är Marcus Nobell i juniorallsvenskan.
– Jag gör det för att hålla igång. Sen älskar jag ju att spela fotboll och det är därför jag är här och kör. Annars hade jag kunnat köra styrketräning och löpning vid sidan av, men det här är roligare.
Vad säger du om kvalitén?
– Det finns kvalité. Sen gäller det bara att lära sig var man ska göra och när man ska göra det. Vissa spelare har kvalité sedan handlar det om att bli jämn på en hög nivå och verkligen kunna känna av ”vad jag ska göra och när”. Om man är bra på den här nivån är det lätt att man vill göra för mycket och hela tiden istället för att känna av när det är läge och spela för laget. Kanske kan jag hjälpa till med något på träningarna också. Jag har sett en del och kan kanske ge en annan syn på vissa grejer.
Hur minns du tiden när du flyttades upp i A-laget?
– Vi hade ett bra lag och en fantastiskt bra tränare (Stellan Carlsson) som jag hade fullt förtroende för. Han sa ibland till mig att "du kommer inte starta i dag". Jag minns efter cupmatchen mot Örebro när vi vinner och jag gör ett mål och två assist. Matchen efter fick jag inte starta och jag bara stod där som ett frågetecken. Jag ville ju bara spela, men Stellan sa "Vi måste lugna ner oss lite, det får inte gå dig åt huvudet. Du kommer att vara en viktig del i den här matchen, men inte starta". Då kände jag väl "va fan, jag kan det här och vill spela. Släpp fram mig".
– Det Stellan gjorde var jätteviktigt. Han hade en tanke bakom allt han gjorde och nu när jag blivit äldre förstår jag ju det. Stellan har visat hur skicklig han är och som man ser nu i Piteå, dom leder väl damallsvenskan trots mindre resurser än många andra lag.
Alexander Gerndts transfersummor har genom åren räddat tidigare så ansträngda ekonomi är fakta, men inget han fäster någon större vikt vid.
– Klart att det är kul att ha kunnat bidra.Jag har ju vuxit upp här och det är klart att det är speciellt. Min 11-åriga son och hans kompisar gör ju samma resa som jag gjorde. Nu vill man bara att någon till ska komma fram.
Hur var du som 11-årig fotbollsspelare?
– Jag var inte alltid bäst, men jag skulle alltid vinna. Nu vill många vara som Zlatan, Messi eller Ronaldo och dribbla och göra det här och det här. Det var inte jag. Jag petade bollen sen sprang jag bara och sen sköt jag. Träffade jag inte mål var det bara att försöka igen.
Vinnarmentaliteten är stark och den odlades redan i Kvartersligan.
– Vi spelade våra hemmamatcher på planen bredvid förskolan Klubbsvampen. Vi förlorade bara en match på tre år men när vi till slut gjorde det så grät hela laget. Det blev en tankeställare och efter det har jag brunnit för att tävla. Jag älskar att vinna och är en väldigt dålig förlorare. Att tävla är det som tagit mig hit och gett mig huvudet att orka träna, vara stark och göra allt du måste och att försöka vinna varje gång.
Det stora genombrottet i Sverige fick han i Helsingborg där han vann så väl SM-guld som allsvenska skytteligan och blev utsedd till årets allsvenska spelare.
– Jag minns känslan på träning och match som vi hade då. Vi kunde ryka ihop med varandra för att alla ville vinna till varje pris. Jag minns en frispark, jag tror det var mot Halmstad borta, när jag och Ardian Gashi börjar knuffa på varandra så att våra lagkamrater fick gå mellan. Vi hade olika syn på hur vi skulle göra för att vinna matchen, men båda ville bara vinna. En reporter frågade om det efter matchen, det är därför jag kommer ihåg det, men efter matchen kom jag inte ihåg situationen. Det handlade bara om att vinna.
Varje gång Alexander är hemma passar han på att träna i Södervärnshallens styrketräningslokal där Ulf Stillman basar. Den här gången är inget undantag.
– Apropå att vinna, i går när jag körde jag styrketräning hos Ulf Stillman var hans son Linus där och då blev det tävling mellan oss vem som kunde lyfta mest. Att komma till tyngdlyftningshallen är som att komma hem. Det är inte världens flottaste ställe och det behöver inte vara fina maskiner och rent och snyggt. Den träningen och det klimatet som är där har alltid och kommer alltid att funka för mig. Jag älskar det verkligen.
Just nu pågår fotbolls-VM i Ryssland. Senast Alexander spelade en landskamp var VM-kvalets playoff 2013 där Sverige blev utslaget av Portugal.
– Att som fotbollspelare få representera ditt land. Det är det häftigaste som finns. Jag minns första gången jag blev kallad på första landslagssamlingen och hur nervös jag var. Jag kände bara att ”jag struntar i det och åker hem”, skrattar han.
Saknar du det?
– Nej, det är ingenting jag tänker på eller strävar efter, men det är alltid en dröm. Att komma dit är bara en bonus. När du väl är där gäller det att prestera och hålla sig kvar och det är jättesvårt.
När var du senast i kontakt med landslaget?
– Jag snackade med dom när de bytte förbundskapten för två år sedan och då var det aktuellt. Jag var i bra form och spelade mycket. Peter Wettergren (assisterande förbundskapten) skulle komma ner och träffa mig och kolla någon match. Vi spelade Champions League-kvalet tisdag eller onsdag och han skulle komma ner på fredagen eller lördagen, men så hände knäet.
Alexander hade precis kämpat sig tillbaka efter en svår fotledsskada när det knakade till i vänster knä. Två ledband gick av och ytterligare fyra månaders rehab väntade.
– Att gå skadad är det värsta som finns som fotbollsspelare och fram till fotskadan har jag aldrig haft någon allvarlig skada. Nu åkte jag på ett par på kort tid.
Därefter har det varit tyst från landslaget.
Hur ser du på Sveriges chanser i VM?
– Sverige gjorde ett fantastiskt VM-kval och det var ingen som hade sett det komma. Problemet är att i ett mästerskap har du tre matcher och där kan ju allt hända. Varje match är otroligt viktig och det är knappt så att en poäng är tillräckligt. En bra start med seger i första matchen då kan man gå långt. Får man en dålig start, då blir det tufft.
Vilka vinner?
– Många ser starka ut. Brasilien gjorde ett jättebra kval, Tyskland är alltid bra, sen Spanien... det är svårt att välja en. Jag vill att Messi ska vinna så jag hoppas på Argentina.
Världens bästa fotbollsspelare?
– För mig är det Messi. Det står ju mellan honom och Cristiano Ronaldo. Jag har mött Cristiano och tyckte inte att han var så bra, men ändå gjorde han tre mål på två matcher.
Vem är den bästa spelare du lirat tillsammans med?
– Zlatan.
I dagarna återvänder Alexander och familjen till Schweiz. Försäsongen med Lugano startar den 21 juni. I fjol slutade Lugano åtta av tio lag i ligan.
– Säsongen var en berg-och-dalbana, vi spelade gruppspel i Europa League och tog nio poäng men gick ändå inte vidare. Ett tag låg vi sist i ligan, men reste oss och var efter ett par matcher nosade vi på en Europa League-plats. Sen sjönk vi på nytt och efter säsongen kände jag bara lättnad över att vi höll oss kvar.
Kontraktet går ut efter den här säsongen. Vad har du för drömmar kvar?
– Jag vill bara spela fotboll. Det är det jag brinner för. Om det är i Lugano, på andra sidan jorden eller någon annanstans det har jag inga tankar på nu. Men sedan handlar det om vad man har för val, jag kan inte bara säga att jag vill spela här eller där. Klubben måste vilja ha mig också.
Hur ser du på en återkomst till allsvenskan?
– Det vet man aldrig.
Har du kontakt med dina tidigare klubbar?
– Nej, egentligen inte. Young Boys har jag kontakt med eftersom jag var där så länge. Annars har jag bara sporadisk kontakt med Jeppe Jansson som var sportchef i Helsingborg och verkligen ställde upp på mig, men han är sportchef i Hammarby nu.
Du har inte så många säsonger kvar. Vad har du för planer efter karriären?
– Just nu känner jag att det kanske vore kul att vara med och hjälpa till och träna något lag, men jag vet inte om jag känner så när jag slutar om två, fyra eller sju år. Vi vet inte ens var vi kommer att bo. Kommer vi bli kvar i Schweiz, flyttar vi till Visby eller till Helsingborg som min fru kommer ifrån. Jag tror att man tänkt mer på det om man känner att det börjar bli svårt att hänga med.