GA 150 år
När jag växte upp bar jag inte på några drömmar om att bli journalist. Jag hade nog inte ens tänkt tanken innan gymnasiet.
Så en dag – det måste ha varit tidigt 1997 – ringde det på telefonen.
Jag hade skrivit lite för en innebandyklubb när min lagkamrat och barndomsvän Tobbe Wallström som frilansade som fotograf planterade några texter på Gotlands Allehandas sportredaktion.
Åter till telefonsamtalet.
– Hej Mattias! Lasseman på GA-sporten. Jag har läst vad du har skrivit och undrar om du vill jobba hos oss.
Lars-Erik ”Lasseman” Larsson alltså – mannen, myten och tidningsmannen som varenda kotte kände till.
– Självklart!
Jag fick åka till Klintevallen för att bevaka en match och aldrig har jag upplevt en större skrivkramp. Jag var van vid att skriva på känsla, utan deadline och inte inför tusentals potentiella läsare. Jag hade ingen skolning, inte en aning om hur man byggde upp en artikel eller vad en ingress var.
Det blev en text iallafall, men den var i ärlighetens namn inget att skryta om och jag var övertygad om att min karriär på tidningen var över.
Nattchefen den här kvällen var den legendariske Ingvar Andersson som var den som efter mordet på Olof Palme fick tryckeriet att ”stoppa pressarna” den där natten i februari 1986 och även kläckte idén om GA-trofén (priset till öns bästa damfotbollsspelare). Han var klädd i fräsiga cowboyboots, wranglerjeans och skjorta toppat med en ljusbeige stetsonhatt.
Han påminde lite om Kris Kristofferson, ingen du bråkar med. Det var till honom och hans wingman tillika travoraklet Anders Bergström som jag skulle lämna artikeln.
Nattchefen satt tillbakalutad i sin kontorsstol med fötterna på skrivbordet när jag stegade fram. Han ville förmodligen bara hem och hade ingen större lust att vänta in en sporttext i elfte timmen.
Jag kan inte minnas att någon sa något till mig, men däremot synade han mig från topp till tå och undrade vad katten släpat in. Sedan tog han texten, knycklade ihop den och kastade den i papperskorgen.
”Ja, nu har ni iallafall fått den”, mumlade jag och gick.
En bit ner i korridoren hörde jag honom ropa:
”Du grabben, vi ordnar det”.
Jag och Ingvar skulle gå bra ihop efter det. Kul kille.
Jag kastade mig över tidningen dagen efter och där låg den ju. Känslan över att se sitt namn under en artikel i tidningen var en kick och under det första året klippte jag ut allt med mitt namn under.
Trots en medioker debut gav inte Lasseman upp mig. Ett tag bytte jag sporten mot nyhetsredaktionen och kände samma förtroende och uppmuntran från mångårige redaktionschefen Janne Olsson. Hade det inte varit för de här herrarna hade jag gjort något annat i dag.
Efter flera år på fastlandet tog jag över som sportchef i april 2006. Jag har nog aldrig känt en större stolthet för en arbetsplats än under de år jag var dedikerad till GA.
Jag älskade verkligen GA och hade ett enda fokus och det var att göra öns bästa sportsidor. Det fick kosta åtskilliga timmar av obetald arbetstid, bara jag vann. Känslan när man på morgonen kunde lägga GA och GT bredvid sig och jämföra vem som ”vann” matchen var häftig. Ibland vann ”vi”, andra dagar vann ”dom”. Vann man kände man sig som en kung, medan man vid förlust blev än mer tävlingsinriktad och förbannad.
Det var en annan tid, medielandskapet ser helt annorlunda ut och jag kan verkligen sakna den konkurrens som fanns mellan GA och GT då.
Nu fyller Gotlands Allehanda alltså 150 år. Gamla fina GA – mitt andra hem!
Jag känner mig glad över att ha fått vara en liten del av den här tidningens stolta historia och för alla människor och skickliga journalister jag träffat och som fostrats på den här redaktionen.
Och så läsarna förstås. Det är ni som är GA och får oss alla att gnugga på.