”Jag vågar säga att han var Sveriges bästa banmästare utan att blinka”, säger travbanechefen Mats Hedqvist om Per-Olov Andersson.
Det är en grå januaridag och över Visbytravet vilar en märklig tystnad. Utanför kansliet står blommor och några tända ljus, och det är en organisation som satts i plötslig chock.
Den för många utomstående anonyme – men för Visbytravet oumbärlige – banmästaren Per-Olov Andersson gick från ingenstans bort förra veckan, endast 56 år gammal.
– Det är en gigantisk förlust för oss och hela trav-Sverige. Han har varit vår hörnsten, men den största förlusten är hos hans sambo. Hennes livskamrat har försvunnit, säger travbanechefen Mats Hedqvist.
När vi ses har det gått ett par dygn sen Per-Olov Andersson segnade ihop på jobbet för att sedan tragiskt avlida på Visby lasarett. Helagotland träffar Hedqvist och mångårige vännen och kollegan Niclas Malmqvist, som är anläggningsansvarig och vice ordförande i styrelsen. Tillsammans vill de hedra Andersson och berätta om banmästarens stora betydelse för Visbytravet.
– Han har funnits här jämt – och gjort allt. Det var 24/7. Det var hans arbete, hobby och livsverk, säger Hedqvist.
Travbanechefen har väldigt svårt att ta in och förstå vad som har hänt.
– Det fanns inte... Killen kunde ju laga allt, men de kunde inte laga honom. Det är så ofattbart.
Per-Olov Andersson var för de flesta mest känd som "Plutten". Kanske tillkom smeknamnet på grund av att Andersson var mindre till växten, men hans inverkan på Visbytravet var motsatsen till liten, säger Hedqvist och Malmqvist.
De berättar med en stor värme och sorg om vännen och kollegan som plötsligt slitits ifrån dem och säger att travets verksamhet i mångt och mycket vilat på Anderssons axlar.
Malmqvist träffade Per-Olov Andersson för första gången någon gång i slutet av 80-talet eller i början av 90-talet. De fann varandra i det gemensamma intresset för rallysport och började senare arbeta tillsammans på travbanan.
Under många år har de hjälpt varandra att sköta banan eller vad som än behövts göras.
Per-Olov var en person som alltid ställde upp, som alltid svarade, och som alltid högg in med ett leende på läpparna, säger Niclas.
– För mig har han varit som en bror. Man kunde alltid ringa eller skicka ett sms. Bara att höra hans röst gjorde att man blev glad.
Under årens lopp genomförde de en rad olika projekt, stora som små, för att förbättra travbanan. Med "Plutten" var det aldrig några konstigheter, jobbet skulle alltid göras och dök ett problem upp fanns snabbt en lösning.
Och om banan behövde prepareras och köras varv för varv under en hel natt så var "Plutten" där.
– Han har kört så många varv runt den här banan att det är flera vändor runt jorden, säger Malmqvist.
Andersson jobbade med banan sju dagar i veckan och det spelade ingen roll om det var en helgdag. Det fanns en beredskap för allt och Niclas Malmqvist kunde alltid ringa och bolla vad som helst, men nu går inte längre.
– Det var så tryggt. Mitt värsta scenario var att han skulle bryta en arm eller ett ben, men då kunde man i alla fall prata med honom. Nu kan jag inte göra det... Det här fanns inte på världskartan, säger han och torkar en tår i ansiktet.
Både Hedqvist och Malmqvist lyfter "Pluttens" stora hjälpsamhet och lojalitet. Vem som än behövde hjälp fick det utan att banmästaren tvekade.
– Såna personer görs inte längre, säger Hedqvist.
Han fortsätter:
– Lojaliteten är exceptionell. Den finns ju normalt sett inte längre. Det är därför den här banan är omtyckt att åka på. Det är tack vare Niclas och Per-Olovs jobb. Hans dedikation att hålla banan i ett fantastiskt skick.
Hedqvist säger vidare att Andersson gjorde underverk med banan trots begränsade resurser. Beröm trillade alltid in från alla möjliga håll, men "Plutten" hade inget som helst behov av att stå längst fram i ledet och ta emot lovorden.
Han var snarare den osynliga spindeln i nätet som fick allt att fungera, och allting gjordes med stor respekt och hänsyn för hästarna.
– Han var omtyckt och respekterad i hela trav-Sverige. Jag vågar säga att han var Sveriges bästa banmästare utan att blinka. Den dedikationen som han hade, det är det ingen som har, säger Hedqvist.
Niclas Malmqvist fyller i:
– Han var nöjd när kuskar eller tränare som Björn Goop, Örjan Kihlström, Stefan Persson eller Daniel Redén tackade för en bra bana. Vår kuskchampion Claes Sjöström har berömt honom enormt mycket, i stort sett varje tävlingsdag, för vilken enormt fantastisk bana han hade fixat. Det var stort för honom, men det räckte så. Fick han bekräftelsen att banan var bra så var han nöjd.
Visbytravets bana fick ofta mycket beröm av kuskar och tränare. (arkivbild)
Insikten att vännen och banmästaren – som kunde fixa allt, som alltid ställde upp och hittade på egna uppfinningar för att lösa bekymmer – inte längre finns är svår att ta in.
Och hur Visbytravet ska gå vidare utan banmästaren som alltid funnits där vet man inte idag.
– Han var fysiskt ganska liten, men han hade det största hjärta som jag någonsin har träffat, säger Hedqvist.
Tårarna kommer om vartannat och intervjun är förstås av en art som de aldrig någonsin önskat. Men både Mats Hedqvist och Niclas Malmqvist är måna om att förklara Per-Olov Anderssons stora betydelse för Visbytravet.
– Det kommer att vara en enorm saknad och han lämnar ett oerhört tomrum.
– Han berörde så väldigt många människor och var så oerhört omtyckt att han nog inte förstod det själv, säger Hedqvist.
Niclas Malmqvist nickar, torkar en ny tår och säger:
– Man säger att ingen är oumbärlig och att alla går att ersätta. Men nej, han går inte att ersätta. Nu går våra tankar till hans sambo och hans bröder.