Extremtävlingen i Norge är verkligen inte till för vem som helst.
Strax innan 05.00 på morgonen hoppade deltagarna i Hardangerfjordens vatten från en färja. När starten sedan gick simmade de fyra kilometer till staden Eldfjord.
– Det var bra förutsättningar, relativt stilla och 14 grader i vattnet. Jag tyckte att det fungerade riktigt bra, säger Marcus Larsson som var på fjortonde plats upp ur vattnet.
Därifrån väntade 18 mil på cykel, varav det under de första 40 kilometrarna skedde en rad stigningar på sammanlagt cirka 3000 höjdmeter.
– Det gick bra. Dock blev det kallt uppe på höjderna och jag blev ganska nedkyld. Sedan kom det ett ösregn som inte gjorde saken bättre. Då gällde det också att vara lite på sin vakt i utförskörningarna. Jag tog det lite försiktigt där.
Med cyklingen avklarad väntade löpningen, en 42 kilometer maratondistans som mot slutet inte har så mycket med löpning att göra. Inledningsvis var det förhållandevis platt de första 25 kilometrarna, men sen väntade en klättring uppför Gaustatoppen, som i sammanhanget kallas Zombie Hill. Höjdskillnaden på de 17 avslutande kilometerna ”löpning” är hela 1 700 meter.
– Den gör definitivt skäl för namnet Zombie Hill. Jag kan inte säga att det var kul någonstans, intygar Marcus Larsson.
– Om man ska jämföra med något är det som den brantaste delen av Gutebacken i 17 kilometer.
Till tävlingen finns bara 250 startplatser. 3600 hoppfulla hade anmält sitt intresse och tack vare sin seger i Kalmar Iron Man i fjol så tog sig Larsson in i tävlingen på sina meriter.
För att få göra den slutliga stigningen till målet på toppen måste man vara bland de 160 första när det återstår en mil. En gallring som Marcus Larsson klarade galant.
– Då låg jag på 20:e plats totalt. Sen var det dock inte så mycket mer med mig den dagen, säger han med ett skratt.
Energin tog slut och han gick in i väggen i dubbel bemärkelse.
– Så var det, bränslet var slut. När det var en mil kvar var det ingen skön känsla att veta att man hade den brutala stigningen kvar.
De sista fem kilometerna är stigningen så pass brant att man kan räkna med tre timmars promenadklättring.
– Det var tungt. Framför allt handlade det om att klara av det mentalt och i skallen var jag under isen ett tag. Men jag kunde bara inte kliva av, det går inte att ge upp.
Med tiden 12.59.12 tog sig Larsson i mål på plats 38, slagen av fem kvinnor och 32 män.
I det här sammanhanget hade dock 40-åringen inte satt några placeringsmässiga mål.
Det handlade om att genomföra tävlingen och besegra Zombie Hill.
– Den inställningen hade jag redan från början, att placeringen inte spelade någon roll. Att komma till den miljön från platta Gotland, jag visste att jag inte skulle ha en chans att blanda mig i någon tätstrid. Målet var att ha en bra och ”rolig” dag och att pricka av den här tävlingen från min bucket list.
Och hade du roligt?
– Ja, det får man nog ändå säga. Men jag vill nog inte åka tillbaks och göra om det, säger han med ett skratt.
– När jag kom i mål fylldes jag framför allt av en stor lättnad. Glädjen av att ha genomfört det kommer kanske lite senare.
Han drar en jämförelse till fjolårssegern i Kalmar.
– Det här är så litet. I Kalmar var det massor av publik och en massa jubel, här var det ingenting mer än några funktionärer och en mugg med soppa vid mål. Det är väldigt charmigt i sig kan jag tycka och det är i tävlingens anda att det inte ska vara något ståhej. Det handlar om upplevelsen och inte uppmärksamheten, säger Marcus Larsson.