Som uppvuxen i Västerhejde och med en pappa som helst såg sin son bli jägare var det ingen självklarhet att Martin Malmqvist skulle bli en riktig hästkarl med tiden.
– Jag har alltid älskat djur, något som gjorde det svårt för mig att följa pappas önskan om att jag skulle börja jaga.
Istället blev det en praktikperiod under gymnasietiden hos dåvarande proffstränaren Mats Funck som gjorde att, den lite vilsne, tonåringen kom på vad han ville syssla med.
– Jag blev fascinerad av kuskarna och spänningen under tävlingsdagarna på Skrubbs och ganska snart var jag fast, minns Malmqvist.
Han kan blicka tillbaka på ett framgångsrikt fjolår då såväl segerprocent som inkörda pengar i stort sett fördubblades jämfört med året innan. Mycket tack vare fler starter på fastlandet där han också funnit en bra samarbetspartner i Kalmaramatören Emma E Johansson.
– Hon tog ut sin licens i vintras och har en fantastisk snurr på hästmaterialet. Jag gillar att köra på fastlandsbanorna, ibland känns det lättare att vinna lopp där än hemma på Skrubbs.
På det personliga planet visade sig 2018 bli desto mörkare. Den sedan länge moderlöse 36-åringen förlorade då även sin far och när vi kommit en bit in i december visade sig plötsligt en medfödd sjukdom från sin värsta sida.
– Två tunga bakslag givetvis och när det gäller sjukdomen började det med att jag mådde illa och inte fick behålla varken mat eller dryck. Efter en vecka var jag så klen att jag snubblade fram och förstod att det var dags att söka läkarvård. Väl där kunde de konstatera de lägsta salthalterna de någonsin mätt upp på en människa och man började omgående med att försöka få i mig saltersättning.
Efter att bara ha blivit sämre och sämre kom man till slut fram till att Martin hade Addisons. En sjukdom som bland andra John F. Kennedy led av och som lär drabba en på cirka 100 000 personer.
– Det har något med binjurarna att göra. På julafton fick jag för mig att jag ville hem till min kompis Tobbe Östergren och det slutade med att han fick mata mig där jag satt i min rullstol. Annars minns jag inte särskilt mycket från de där veckorna.
Sedan mitten av januari har det nu vänt och när GT-sporten möter Martin på ett av Visbys caféer syns inte mycket av det livshotande skick han befann sig i, bara ett par veckor tidigare.
– Jag har tappat några kilon efter tiden på sjukhus men har redan planerat min comeback i sulkyn.
Och det är som sagt där han vill befinna sig, bland djuren och spänningen på stallbacken en tävlingsdag.
Att etablera sig som kusk, eller catchdriver som det kallas, kräver sin man eller kvinna och ibland räcker det inte med att vara duktig på det man gör. Det gamla påståendet ”det är svårt att bli profet i sin egen hemstad” skriver Martin gärna under på.
– Det känns som att det inte spelar någon roll hur bra jag än kör. Gotlandstränarna väljer hellre att sätta upp en kusk med licens på vilken annan bana som helst. Det tycker kanske jag är stöddig eller något, funderar han.
Lite stöddig kan man väl tycka att killen som i fjol vann överlägset flest lopp av alla gotlandskuskar kan få vara. I synnerhet sedan segern på självaste Solvalla och V-86 med nämnda Emma Johanssons Ritz Guiness.
– Den vinsten håller jag som störst av alla hittills. Efteråt var jag riktigt tagen av vad hästen hade presterat. Annars blir jag inte särskilt ofta känslosam efter ett lopp.
Det dramatiska sjukdomstillstånd som drabbade Martin hindrade honom från att toppa sitt bästa år i karriären ytterligare. Detta genom att få köra i det som ofta nämns som travets elitserie, V75.
– Jag hade hoppats på det med Ritz Guiness i december men nu fick Erik Adielsson köra istället. Däremot vet jag att jag kommer få chansen igen av Emma.
Lojalitet är ett ämne som Malmqvist ofta återkommer till under vårt samtal.
– Det är det viktigaste för mig. Att vara lojal mot både människor och hästar. Om en tränare vill att jag kör en häst åt den då ställer jag gärna upp. Även om det skulle innebära långa resor eller kanske rent av betyder att jag måste tacka nej till en annan häst med bättre vinstchans.