I helgen avgjordes Kullamannen i Skåne. Klassen Ultra 100 Miles innebär 161 kilometer. Detta i terräng som de sista sex milen liknar mer klättring än löpning, med totalt cirka 4 000 höjdmeter att ta sig igenom.
Starten gick 09.00 på fredagen i Båstad. De tävlande i extremklassen hade då 36 timmar på sig att klara av distansen. Mattias Adman, Gotland Trail Run, klarade av den imponerande bedriften på 31.15.58.
– Jag är sjukt nöjd, säger Mattias Adman glatt.
Den första halvan av loppet hade han sällskap av en annan gotlänning, Johan Ehrin.
– Då är det ganska flackt, fram till Arild där dödens zon tar vid. Vi höll strikta 20-minutersintervaller med 18 minuter löpning och två minuter promenad. Tricket är att känna sig fräsch och fortfarande vara sugen på att fortsätta när man kommit halvvägs, så det gäller att hålla nere farten och se till att äta.
Johan Ehrin tvingades sedan att bryta efter 12 mil.
– Då kunde han tyvärr inte behålla den mat och vätska som han fyllde på med.
Mattias understryker tre faktorer som extra betydande i strategin.
– Först måste man se till att kroppen håller för påfrestningen, för det andra gäller det att ha en energiplan och att man får behålla vätskan och näringen man fyller på med och sedan måste man göra det mentala jobbet, säger Mattias Adman.
Han beskriver det mentala spel som det extrema uthållighetsprovet medför.
– Man kommer till punkter när man frågar sig själv vad man håller på med. Efter tio mil hade jag mina tvivel när jag kom till berget första gången, berättar han.
Tanken på att ta sig upp och ner i den kraftiga terrängen i ytterligare sex mil tog på krafterna.
– Tanken då var att ”jag klarar inte det här”. Man hittar anledningar till att man ska lägga av, men sen kom jag på andra tankar och lyckades successivt peppa mig själv igen.
Sträckningen i ”Dödens zon” är två mil lång och deltagarna skulle ta sig igenom den tre gånger.
– Varje varv tog mig cirka fem timmar. Man går mycket och klättrar uppför och nerför i den steniga terrängen.
Hur känns kroppen nu?
– Det sjuka är att den faktiskt känns bra, jag förstår det nästan inte själv. Det är klart att jag har lite ont i benen och känner mig stel i ryggen, men det är som vanlig träningsvärk. Man är ju såklart lite tömd på energi men jag har inga skavanker.
Och hur mår själen efter helgens bedrift?
– Det känns fantastiskt bra, framför allt eftersom jag fick bryta det här loppet i fjol. Då ramlade jag på en hal sten och fick en rejält stukad fot, säger Mattias Adman.