Efter att tidigare ha varit reserv, gjorde 24-åriga Nina Berggren från Ygne sitt allra första senior-VM i undervattensrugby när mästerskapet avgjordes i den österrikiska staden Graz. Och det som den femte damlandslagsspelaren någonsin från Gotland.
Efter att ha vunnit gruppen, och efter bland annat en 19–0-seger mot Kanada, tog damlandslagets VM-resa slut i kvartsfinalen mot slutsegrarna från Norge. Detta efter en 1–7-förlust mot grannarna i väst. Det bör dock nämnas att Sverige var ensam nation att göra ett spelmål på VM-segrarna. Och vice versa; Norge var det enda laget som gjorde spelmål på Sverige.
Nina och hennes landslag slutade till slut femma efter en avslutande placeringsmatch mot hemmanationen Österrike.
Nina säger sig själv vara nöjd med mästerskapet.
– Jadå, det är jag. Vi gick in med inställningen att göra så bra ifrån oss som möjligt, och vi visste att det kunde bli tufft motstånd i kvartsfinalen.
– Det var det största VM:et hittills, och det var himla kul.
Att säga att Nina lägger mycket tid på sin idrott hade varit en underdrift. Förutom sin egen spelarsatsning, är hon även sedan två år tillbaka förbundskapten för de svenska damjuniorerna.
– Det blir mycket tid, skrattar hon.
– Vi har varit iväg på junior-VM, och haft flera läger innan. Och likadant med seniorlandslaget.
Vilken roll föredrar du, spelare eller tränare?
– Det är kul att kunna få lägga upp taktik, men det är också skönt att bara få spela utan att behöva tänka så mycket på allt annat. Sen kan jag ju säga att det är värre att som tränare ligga vid ytan och bevaka spelet när man inte kan vara med och påverka själv. Så om jag måste välja så är nog spelarbiten roligast, säger Nina som är uppskattad i landslaget.
– Vi tror otroligt mycket på henne, säger damlandslagets assisterande förbundskapten Johan Fernlund.
– Vi har haft gotlänningar i landslaget tidigare, men aldrig någon så bra som Nina. Det måste härledas till hennes gotländska arv.
Man skulle kunna säga att hennes väg till att passa, tacklas och göra mål på bassängens botten, även den började under ytan.
– Jag började i DKB (DK Bottenskraparna) med fensimning. Sen ringde dom upp mig och ville ha med mig i ett ungdomsmästerskap i undervattensrugby, för dom behövde ha en spelare till för att kunna va med. Det var 2006, och då var jag elva år. Sen när jag var 14, 15 började jag träna det regelbundet, säger Nina.
Vad är charmen med sporten?
– Det är en sport som passar många personer. På elitnivå finns det såklart en del krav, men när man börjar med det är det på lika villkor. Jag är en liten tjej, 156 centimeter lång, men jag har ju spelat med gubbar sen jag var ännu mindre. Men då utvecklade jag istället en teknik som gick ut på att simma ifrån dom istället. Sen är det också en fartfylld sport.
2017 flyttade Nina till Linköping, där hon förutom att spela undervattensrugby med Linköpings Sportdykarklubb, även pluggar till civilingenjör på universitetet. Och likt undervattensrugbyn, kan även studierna vara tidskrävande.
– Det gäller att planera i förväg och välja sina prioriteringar, säger Nina.
Undervattensrugbyn har även varit viktig för Nina av andra skäl än rent sportsliga. För ett antal år sedan drabbades hon nämligen av narkolepsi, som är en sjukdom som stör hur hjärnan reglerar sömn och vakenhet.
– Så det kan innebära svårigheter i plugg- och studiesituationer, men jag har fått hjälp med längre tentatid och liknande.
Nina har vad som kallas typ två av narkolepsi. Sjukdomen kom som en följd av en vaccinering i högstadiet och var svår att upptäcka.
– Efter två år av oförklarad trötthet såg jag ett inslag om narkolepsi på tv, och insåg att mina symtom var lika.
Hur hanterar du det i dag?
– Det är ju en kronisk sjukdom som inte blir bättre, men med medicinerna jag tar så blir den heller inte sämre, säger hon och fortsätter.
– Sen kan det ju vara tråkigt ibland när man känner sig trött, och känner att man hade behövt sova en stund under dagen. Jag kan vara lite dålig på att göra det ibland, säger Nina som menar att hon blir allt bättre på att känna sin egen kropp och hanterar sjukdomen bättre och bättre. Och där har idrottandet haft en betydande roll, enligt henne själv.
– Min hypotes är att jag fungerar bättre med hjälp av sporten. Att den gett mig mer energi än vad den tagit.
Vad ligger härnäst på schemat?
– Vi ska åka på junior-NM i november, sen har jag min egen satsning mot NM (nordiska mästerskapen) 2020.