Ingen vet utfallet av Brexit problemen. Inte Theresa May, inte hennes motståndare i parlamentet och inte den mäktiga EU-kommissionen. Ingen av alla ”experter” som uttalar sig i massmedia vet. Så det är solklart att inte jag heller vet. Bara den som lever får se.
Däremot är det mer intressant att i dag fundera över varför UK befinner sig i detta tillstånd av limbo. I svensk media beskrivs oftast anhängarna av Brexit som mindre vetande medan de britter som vill vara kvar i unionen står för en högre visdom. Man hävdar att Brexit segern var knapp då den fick 52 procent av röstarna. Men det var lika mycket som jasidan till svenskt medlemskap 1994 fick. Vad britterna gick med i 1973 var ett frihandelsområde med självständighet för alla medlemsländer att föra den ekonomiska politik man önskade. Man gick med utan folkomröstning. Sedan dess har EU blivit allt mer lik en federal stat.
Det som gav ett ja i omröstningen om Brexit 2016 var invandringen. När EU skulle utvidgas 2004 var Tony Blair Labours premiärminister. Med brett stöd från de konservativa togs beslutet att tillåta fri invandring från de tio nya staterna. Tanken var att samtliga gamla EU länder skulle göra samma sak men det var bara Irland och Sverige som inte tog en sjuårig övergångsperiod. Effekten blev att istället för ett fåtal årliga invandare kom upp till tjugo gånger fler. Bidragande till detta var det engelska språket och att övriga EU länder hade massarbetslöshet. Blair beslut blev ödesdigert för hans Labourparti som förlorade rader av parlamentsval på frågan. Massor av engelsmän med måttliga inkomster upplevde att lönerna stod stilla som de gör när utbudet av arbetskraft genom invandring ökar kraftigt.
Den konservative premiärministern David Cameron brukar i svenska media göras till ansvarig för att omröstningen om Brexit kom till och att hans sida förlorade. Men han var övertygad om att det behövdes en begränsning av östinvandringen för att med säkerhet kunna vinna folkomröstningen. Gång efter gång reste Cameron till Bryssel och krävde att UK skulle få ställa upp maximital för invandringen. Men EU ledningen vägrade då de trodde att andra länder också skulle kräva liknande max tal. Men det var bara UK som var attraktivt immigrantland. EU hävdade att en av grundpelarna för EU- den fria rörligheten för arbetskraft skulle rasa samman. Man trodde kanske liksom alla experter att UK automatiskt skulle avvisa Brexit.
EU är därför mer skyldig än Cameron till självmålet Brexit.