I går sprang årets studenter ut på Wisby Strands veranda.
I dag är det ett år sedan Wisbygymnasiets SA13A gjorde samma sak, men det som skulle bli deras lyckligaste dag fick ett hastigt slut.
Strax före midnatt föll Alex Backéus och därefter har ingenting varit sig likt.
Alex var en av sex elever i SA13A som tillhörde FC Gutes A-trupp. Gustaf Lawergren, Mattias Wihlborg, Villiam Dahlström, Elias Stenhoff och Erik Olsson var de andra.
Elias och Erik har i dag flyttat från Gotland. Elias spelar division 1-fotboll i Oskarshamn och Erik studerar i Växjö.
– Vi var som bröder. Det går inte en dag utan att vi tänker på Alex, säger Villiam Dahlström.
Gustaf och Mattias nickar instämmande.
– Men när jag åker genom rondellen där det hände så tänker jag bara på olyckan, fortsätter Villiam.
Ett par dagar före vårt möte har Alex hedrats på Gutavallen. Ett minnesmärke har uppförts på idrottsplatsens bortre långsida.Mattias Wihlborg var också en av tre stipendiater när Alex minnesfond delade ut sina första stipendier i halvtidspausen.
– Det är väl ett tecken på att man gjort något bra, men det är svårt att känna någon glädje när man vet varför det delas ut. Jag satt på bänken under första halvlek och kunde inte tänka på annat än hur jag skulle reagera. Det var jobbigt, säger han.
Fortfarande är saknaden enorm och särskilt nu när de ser årets studenter. Minnen väcks till liv och såren rivs upp.
– Det är svårt att veta när det kommer. Man tänker på honom hela tiden, men det kan gå veckor utan det där jättejobbiga och då tar det ganska hårt på en. Det blir som en chock, säger Mattias.
Villiam berättar att förra veckan var jobbig.
– Jag har skjutit det framför mig, men förra veckan kom de över mig. Ett år senare.
Fotbollslaget Gute hade övertygat i division 2 Norra Svealand under våren före olyckan och inte minst föreningens unga garde tog för sig.
När olyckan skedde hade Gute spelat tio omgångar och låg tvåa med 22 poäng (sju segrar, en oavgjord och två förluster). Föreningens bästa start på över tio år.
Yttern Villiam Dahlström öste in tio mål under våren och toppade seriens skytteliga. Klubbar högre upp i seriesystemet följde honom och under sommaren var ett provspel med anrika Östers IF inbokat.
– Det hade ju gått så bra så man var lite sugen på att ta nästa steg, men det släppte när det här hände.
Villiam åkte ändå till Växjö för provspel kort efter studenten, men tankarna var hos Alex.
– Jag borde kanske ha ställt in. Det gick så där, men jag brydde mig inte. Jag hade inget att ge utan tyckte att det var mysigare att vara med pappa och syrran på hotellrummet än att träna, säger han.
Olyckan skedde i rondellen vid Södercentrum strax efter klockan 23 på fredagskvällen den 10 juni. Gustaf, Mattias och Villiam var alla med på vagnen.
Att sortera ut studentdagen i före och efter olyckan går inte.
– Den dagen är borta för mig. Jag kan inte ta med mig något positivt. Det går inte, säger Mattias.
Istället är trion överens om att balen får ersätta studentdagen.
– Det var bästa dagen. Jag var lite orolig för att den dagen skulle bli jobbig i år, men istället kom jag ihåg hur kul vi hade tillsammans, säger Villiam.
Tiden efter olyckan var tuff.
– Vi var mycket med varandra. Vi bodde i mina föräldrars vardagsrum i en vecka. Vi visste alla varför vi var där och det var inte kul, men det var härligt att vara tillsammans och alla öppnade upp sig för varandra, säger Villiam.
De sex vännerna hade känt varandra länge och samhörigheten svetsades starkare med tiden. Alla gick i samma gymnasieklass, spelade i samma lag och redan som juniorer i U17-allsvenskan reste man ihop till matcher på fastlandet.
– Vi bodde ju i princip ihop och umgicks mer med varandra än våra familjer, säger Villiam som lärde känna Alex genom sin granne när han var 2–3 år.
– På Lyckåker gick vi i parallellklass och efter skolan var vi ett gäng som alltid spelade fotboll.
Gustaf lärde känna Alex på allvar i högstadiet på Södervärnsskolan.
– Innan var vi lite rivaler. Båda mittbackar, han i Gute och jag i AIK. I nian blev vi riktigt nära och var väl i princip varje dag på sommarlovet.
Mattias har minne av att han och Alex gick på Kyrkans barntimmar ihop. Det finns fotografier på det.
– Vi har känt till varandra hela tiden och alltid hälsat på varandra. Jag spelade i Vais, men sen träffades vi ju på distriktsträningar och sånt. Vi märkte tidigt att vi hade ganska lätt för varandra och fick kontakt snabbt även om vi inte träffades så ofta. På gymnasiet blev vi riktigt tajta, säger Mattias.
Olyckan blev en riksnyhet och för vännerna och fotbollsklubben Gute var den närmaste tiden kaosartad.
Gute ställde in samtliga matcher under helgen, men valde att samla A-laget redan på söndagen för en lättare träning.
– Känslan var bara hur oviktig fotbollen egentligen är, minns Mattias Wihlborg.
– Jag tyckte ändå att det var rätt skönt att alla var tillsammans och det kändes någorlunda som vanligt, flikar Villiam in.
Mattias minns hur svårt han hade att återvända till Gutavallen efter olyckan.
– Jag och Alex gick alltid hit tillsammans så de första veckorna var jättesvåra. Det var så mycket och jag kan ärligt säga att jag då inte trodde att jag skulle spela fotboll i FC Gute i år. Jag mådde så dåligt av att komma hit till "Vallen".
I dag går det lättare att gå till träningen.
– Det var tufft fram till i vintras, men jag har försökt besöka de jobbiga platserna så ofta som möjligt och då blev det lättare till slut.
I FC Gute fortsatte den dagliga verksamheten, men spelglädjen som kännetecknat laget under våren saknades under hösten. Det trots att föreningen under sommaren hämtat in spelare som Mikael Rynell, Sebastian Starkenberg och Martin Silva.
– Det låg som en tyngd över laget hela hösten. Träningarna var dåliga och det ledde till att det blev irritation mot Janne Sandberg och ledarstaben. Där råder det delade meningar, men det var ju så att vissa av oss faktiskt inte ville vara här. Före olyckan tränade jag fem pass extra i veckan men efteråt tränade jag inte ett enda. Därför var det heller inte konstigt att vi kollapsar mot Sollentuna efter en tabbe. Det gör vi inte i år, säger Villiam.
FC Gute slutade trots allt på en tredje plats i division 2 Norra Svealand. Klubbens bästa placering på över ett decennium.
Krister Fingal, ordförande i FC Gute berättar om hur han upplevt det här året och hur det påverkat föreningen.
– Det var en fruktansvärd och en extraordinär händelse. Det skulle ju vara glädjens dag, säger han.
– Det enda som haft en positiv effekt är att vi fått en starkare klubbkänsla.
Han minns också första hemmamatchen efter olyckan där han höll ett tal samtidigt som Alex tröja med nummer 5 på ryggen pensionerades för gott.
– Jag är aldrig manusstyrd, men då var jag helt manusstyrd. Jag hade inte klarat det annars. Jag har fortfarande svårt att prata om det här utan att börja gråta, säger Krister Fingal.
Guteordföranden vill se minnesceremonin mot BK Forward förra helgen som ett avstamp. I dag, ett år senare försöker FC Gute att växla upp och prata sportsliga krav igen.
– Vi måste försöka även om det känns tufft, säger han.
Mattias, Gustaf och Villiam känner att de fått ett stort stöd från sin klubb.
– Klubben har skött det hur bra som helst. Vi har blivit erbjudna hjälp sen är det inte alltid lätt att ta emot hjälp, säger Villiam.
FC Gute ligger i dag trea i division 2 och imorgon väntar match mot serieledaren Skiljebo. Seger och Gute har skapat sig ett fint utgångsläge.
– Vi känner oss starkare ihop i år och jag tror att vi vinner serien. Vi har kvalitéerna som krävs sedan är frågan om vi har bredden, säger Villiam.
I fjol pratades det om att "vinna serien för Alex". Är det något ni tänker på när ni går in till match?
– Nej, det vore att sätta en onödigt stor tyngd på sina axlar. Misslyckas man blir det ännu tyngre, säger Mattias.
I går tog årets årskull studenten. I dag är det på dagen ett år sedan olyckan.
– Det känns bra att studenten inte ligger på samma datum i år, säger Mattias.
– Det hade nog blivit för många känslor på samma gång. Både glädje och sorg, säger Gustaf.
I dag kommer också Alex Backéus urnsättning att ske på Östra kyrkogården i Visby ett par hundra meter från Gutavallen.
– Familjen ville nog att han ska ha sikt över "Vallen", det passar bra, säger Mattias.