Claes-Göran Hederstedt och Susann Stjernholm tränade och tävlade tillsammans under många år.
Han ser fokuserad ut, ögonen är spända och armen går som en klockpendel trots den tunga varpan, som landar bara några centimeter ifrån stickan varje gång Claes-Göran Hederstedt kastar.
Har tankarna kanske lättat lite efter det tragiska mordet på flickvännen Susann Stjernholm den där oktoberdagen 1995, som Helagotland och Malin Stenström berättat om i tre poddavsnitt – ”Varpamordet”?
Efter mordet kunde Claes-Göran Hederstedt nämligen inte hålla i en varpa på flera år och sporten som tidigare gett honom så mycket rycktes i från honom.
Knappt 30 år har passerat men nu gör Classe, som han kallas, comeback på riktigt. Han kommer tillbaka till en sport som han inte riktigt känner igen, för det är inte bara den flerfaldige SM-vinnaren som förändrats under åren han har varit borta. Men för första gången på länge känner han lust till sporten som varit ett viktigt sammanhang i livet.
Många av de rubriker som pryder artiklarna anspelar på släktskapet och fejden mellan de två generationerna.
– Jag gör comeback på riktigt i år. Jag är ensam nu och det är en social grej. Jag får träffa nya och gamla vänner, säger Classe när vi träffar honom hemma i Hejde en dag innan hans riktiga comeback i SM i helgen som gick.
De senaste åren har inte varit lätta för mannen som varit med om det osannolika. Flera sjukdomar och dödsfall inom familjen har präglat de tuffa åren som började strax innan pandemin. Frun blev sjuk och gick bort nyligen, fruns dotter likaså och Classes mamma som bodde med honom, gick bort i fjol.
– Det har varit tungt. Jag har bara ställt upp sporadiskt i någon tävling, något år. Det har blivit mycket tid hemma och tuffa år. Min fru har varit sjuk, så jag har inte haft någon tid. Det gick inte att få ihop allt, säger han.
Claes-Göran Hederstedt blir nostalgisk och tittar igenom pärmarna hans mamma satt ihop.
På ett bord i Classes vardagsrum ligger pärmar på hög, fyllda med artiklar från hans storhetstid inom varpan. Men han var varken först eller bäst inom släkten. ”Lill-Gusten” som han kallades i varpasammanhang, är son till Karl-Gustav ”Gusten” Hederstedt, ”Mr Varpa”, en legend inom sporten med sina 25 SM-guld. Men helt borträknad har inte lärjungen varit. ”Lill-gusten kliver ut ur pappas skugga” och ”Pappa Gusten får ursäkta”, står det i ett par av rubrikerna.
Claes-Göran Hederstedt: "Tänker fortfarande på Susann".
Classe bläddrar igenom pärmen och stannar till vid artiklarna från 1995, hans mest framgångsrika år, i alla fall på Varpa-planen.
”Andra raka IV-mixen för Susann och Claes-Göran”, Varpa-paret som tävlade både individuellt och i par. 1995, det tragiska året som började så bra, då Classe och Susann Stjernholm vann SM i par. Classe blev varpa-kung det året och tog hem tre guld totalt under sommarens SM-slutspel (par, centimeter och lag).
– 1995 var mitt bästa år. Farsan har dock fler SM-guld, men vem vet vad som hade hänt om jag hade fortsatt kasta, säger han.
Det var han och Susann Stjernholm mot alla andra. Efter den där oktoberkvällen 1995, när Susann mördades, rörde han inte en varpa på fem år. Inte ett kast. Det gjorde för ont.
– Efter mordet tog jag aldrig tag i sorgen. Jag var borta helt från varpan, det fattades något, säger han.
Classes mamma samlade på artiklar. Nu ligger de där på bordet, välsorterade. Han reser sig och hämtar en vandringspokal. Han borstar bort dammet från de olika årtalen som sträcker sig mellan 1984 och 1995. När dammet är borta går det att uttyda hans namn på många av de tolv graverade skyltarna som är fastklistrade på prisets botten.
Claes-Göran Hederstedt behövde borsta bort all damm för att se vad som egentligen står på vandringspokalen.
– Det är där man har haft självförtroende. Det har varit en trygghet. Utanför sporten har man kanske inte haft det bästa självförtroendet. Varpan betyder mycket och var ett viktigt sammanhang. Men nu har jag fått tillbaka lusten. Nu är det kul igen, säger han.
Men helt borta har han inte varit. Han var med på ett hörn under fjolårets SM och Classe, hans bror och son ställde upp i en tävling i Västergarn 2000 för att hedra pappan som gick bort det året. ”Gusten” och ”Lill-Gusten” levde sida vid sida i sporten som de båda älskade. ”Lill-Gusten” hann knappt börjat skolan innan han följde med pappan på tävlingar runt om i landet. Men hans egen karriär började på en dansbana i Garda.
– Jag var sju år när jag tävlade för första gången. Vi kom sist men fick mest applåder. Det blev så mycket uppmärksamhet. Jag kommer aldrig glömma det, säger Classe med ett stort leende.
Han tränade med farsan och åkte runt till socknarna på ön så många gånger att minnena får svårt att separera sig från varandra. Och varpan var annorlunda på den tiden.
– Hela familjen var med, det var en stor gemenskap. Under SM-tävlingarna campade alla deltagare och publik bredvid planen. Man umgicks varje kväll med alla och tävlade om grisar som vi grillade. På dagen var det SM men kvällarna fest. Nu är det inte alls samma sak längre, det är ingen gemenskap och sporten är inte lika familjär.
Claes-Göran Hederstedts specialtillverkade varpa. Han berättar att hans lillfinger är ovanligt kort så de har gjutit varpan efter Claes-Göran Hederstedts proportioner.
Han känner inte igen sig i sporten han en gång i tiden betraktade som sin familj. Personerna i klubbarna och på tävlingarna är samma personer som han umgicks och tränade med på 80- och 90-talet. Han är tillbaka i en sport som inte förändrats särskilt mycket på själva planen. De tävlande är äldre och få yngre personer är på ingång. Classe säger att det knappt finns några kastare inom åldersspannet 20-40 år.
– Det är samma plats och samma folk som alltid. Så det håller på att dö ut. Förut var det utspritt över hela landet. Jugoslaver kom till och med till tävlingarna på 80- och 90-talet, säger han.
Claes-Göran Hederstedt tävlar för Eksta IF. Bilden är tagen efter intervjun under SM i helgen.
Men nu står han på sin bakgård med en varpa i handen, i en sport som kräver full koncentration och kanske är det inte så konstigt att Classe har haft svårt att hitta tillbaka, till sammanhanget som var deras – kungen och drottningen av Varpa 1995.
– Det jobbiga är koncentrationen. Man får inte bli osäker och börja tänka negativt. Jag tänker fortfarande på Susann, men det har varit helt omöjligt att kasta, säger han.
Classes barnbarn tar upp en liten varpa och kramar om den sju-, eller åttafaldige SM-vinnaren. Han kommer inte riktigt ihåg hur många guld han har vunnit. Det verkar inte vara så viktigt. Men nu är han tillbaka för att kasta – på riktigt.
– Men nu säger jag bara: på igen, rätt i! säger Claes-Göran ”Classe” Hederstedt.