Berne Appelqvist har vunnit det mesta som går att vinna som kastare.
Nu vill han göra vad han kan för att återuppliva en sport på dekis.
Nyligen valdes han in som ordförande i Gotlands varpaförbund för att skaka om ett förbund som levt en förtvinande tillvaro de senaste åren.
– Jag vet att jag säger för mycket ibland, men det har varit en ickefungerande styrelse. Ska vi ha ett distriktsförbund, det enda som finns kvar i dag så måste vi vara aktiva och kommunicera med klubbarna. Det har inte fungerat. Jag vill inte hänga ut någon utan det har successivt blivit sämre.
Själv valdes han in som ledamot först och tillsammans med Göran Fransson, Alf Nilsson och Anki Gustavsson startade han en arbetgrupp som gjorde en analys över rådande läget och den visade att allt inte var hopplöst, enligt Berne Appelqvist som därefter valdes in som ordförande.
– Vihar fått in bra folk i styrelsen. Jag har drivit det hårt och fått in namn som jag verkligen tror på. Ur det perspektivet känner jag ett stort hopp, sedan räddar inte vi varpan från förbundets sida utan det stora jobbet måste göras ute i klubbarna men med stöd från oss.
Nu kan han fortsätta vara del av sporten efter att kastandet successivt blivit mindre med åren på grund av ryggproblem.
– Jag tror jag började kasta när jag var 4-5 år. Min farsa och storebror kastade. Jag har aldrig varit någon styrelsemänniska, men någonstans på vägen har det nog mognat fram. Jag är villig att ta på mig och göra det jobb som krävs.
Under åren i Hablingbo bildade han en fruktad trio tillsammans med först Ola Nilsson och Roger Wickman som senare ersattes av Olof Lithberg.
– Jag har fått uppleva roliga finaler och framgångar, men framför allt de här stora SM-veckorna. Höjdpunkten är när jag tog mitt första individuella guld 1999 i Surahammar. Men man får inte fastna i hur bra det var förr...
Om du blickar framåt istället. Vad har du för planer som ordförande?
– Mitt mål är att vi på något sätt måste jobba med rekrytering av ungdomar, men framför allt få tillbaka de som slutat av en eller annan anledning. Bara på Gotland finns det säkert 1000 personer som kan kasta varpa men inte gör det. Ute på landsbygden kan var och varannan person kasta varpa.
Han hoppas också att Svenska varpaförbundet ska ta ett större ansvar för att bromsa den negativa trend som varpasporten befinner sig i.
– Men Svenska varpaförbundet tycker inte att det är deras uppgift att jobba med rekrytering, vilket jag vänder mig mot. På fastlandet har 90 procent av klubbarna försvunnit så någon måste försöka få fast på dom som slutat. Här borde förbundet ta ett ansvar att kontakta de som en gång var aktiva. På Gotland finns fortfarande många klubbar kvar så det är annorlunda. Vill vi så går det att rädda varpan.
Du har över 50 år som kastare, vad gör det med dig att se sporten förtvina bort?
– Det är en sorg att se varpans utveckling. Den generation jag tillhör har varit dominanta alldeles för länge. De som kommit och varit duktiga har försvunnit på vägen. De måste vi få tillbaka. Det finns många därute som fortfarande skulle hålla bra klass. Jag tänker syns man så finns man. Är vi helt anonyma och tysta så självdör vi bara.
Just nu pågår planeringen med sommarens SM där både "stora" SM liksom par- och tvåmanna kommer att kastas på Stangmalmen, men där flera klubbar delar arrangörskapet.
SM i centimeter, lag- och indviduell kula kastas den 26-28 juli och Tvåmanna-SM den 7-9 september.