Numera följer Jan Klintbom med ålderns rätt kastningen från sidan, men han tillstår att det kan klia lite fingrarna.
– Visst kan det vara skönt att sitta i skuggan, men jag vet inte... Om jag skulle kasta så kastar jag lika bra nu som förut. Jag skulle nog kunna kasta lika bra som många av de andra här, säger han med något finurligt i blicken och fortsätter:
– Det är konstigt som fan, vi brukar träna på kvällar och jag slår dem ändå. Det är medfött, säger han glatt och nickar bort mot sonen Ola Klintbom som tillsammans med lagkompisarna Ola Nilsson och Roger Wickman i Hablingbo är i färd med att ta sig vidare till stainens kvartsfinal.
Erfarenhet har han i alla fall gott om, Hellvisorken som i tidig ålder flyttade till Hablingbo. Närmare bestämt 80 år på Stångaspelen.
– Jag har många goda minnen från Stångaspelen men det bästa är nog ändå när jag kom hit första gången tillsammans med farsan. Han hade ett par veckor innan sagt att jag skulle få hänga med på något som jag tycker om, och tre dagar innan fick jag reda på att det var Stångaspelen. Du kan tänka dig att få åka med hit som sjuåring, det var rena drömmen.
Det blev än bättre, för där och då 1939 skedde även hans Stångaspelsdebut. Jan fick av en tillfällighet vara med och kasta i Hellvis lag.
– Jag fick hoppa in när en gubbe i laget började bli för drucken, säger han och skrattar.
– Jag sa lite på skoj till gubbarna att jag kunde hoppa in och kasta. Då sa de att jag fick vara med och kasta från 15 meter, men jag förhandlade ner det till tolv meter.
Han gick inte lottlös från debuten heller.
– Sedan fick jag priset också, för de andra tyckte inte att han som blev drucken skulle få det. Det var ju stort att få kasta i Hellvi såklart, de var bland de största på Gotland. Och även Rute och Bunge. Bunge var fantastiska, hade många duktiga kastare, minns Jan.
Då var norra Gotland bättre?
– Ja så var det, framför allt med stenvarpa. Jag var faktiskt riktigt bra ett tag, har vunnit en jäkla massa med stenvarpa. Med metall var det på centimetern jag var bäst.
Under pratstunden kommer varpakompisen Janken Wickman kommer förbi.
– Du får ju berätta om när vi vann 2005, 2006 och var i final 2007 tillsammans med din grabb Ola.
– Ja, det var bra det, säger Janne Klintbom glatt.
Bland minnena från tävlingar genom åren så har även en tävling i Småland en särskild plats.
– Det var en ny variant som introducerades, där man kastade mot flera olika mål och från en massa olika avstånd. Det var en varpaintresserad gubbe som brukade vara åskådare som hittade på det där spelet. Jag var i toppform och vann överlägset och det var massor av jättefina priser, ett av dem var värt mer än tusen kronor.
Vidare har han sett väldigt många varpakastare genom åren.
– Gustav Hederstedt från Buttle var helt fenomenal, en stjärna av guds nåde. Han kastade med en varpa som vägde bortåt 5,5 kilo. Själv kastade jag med såna som vägde runt tre kilo.
På banan intill där vi satt oss för intervjun kliver Bäl IF:s Evert Olsson in för att kasta kvartsfinal. Janne skiner upp.
– Där har vi en riktigt duktig kille, och en väldigt fin människa dessutom. ”Bälan” som vi säger, vi har haft många dueller vi.
– Jo, och du gick i regel segrande ur dem, säger Evert Olsson med ett skratt.
På frågan vad som gjorde honom till en duktig varpakastare så svarar han först med att sträcka ut högernäven.
– Det här är en anledning till att det gick så bra för mig med stenvarpa. Jag har så bra och långa fingrar, det är ett plus för man får bättre tag i stenvarpan, säger Janne Klintbom.
Med över 80 års erfarenhet så vet han säkerligen vad han talar om.