Benny Broberg ser lovvärt till att det blir SM i par och tvåmanna på Fårö. Det är det enda positiva med att kombinera orden SM och 2023 just nu.
Den närmast ständige förbundsordföranden Lars Henriksen är dock lika ständigt optimistisk.
– Jag ser bara möjligheter och inga svårigheter, säger han när vi utbyter inledande artighetsfraser på telefon.
Lars Henriksens engagemang är berömvärt, men nu rosslar det betänkligt i varpasportens respirator.
Henriksen måste känna sig lite som Bill Murray i Måndag hela veckan, för det här är ingen ny problematik.
En arbetsgrupp inom svenska förbundet kommer fram till att man ska frångå konceptet med att alternera SM på fastlandet och på Gotland. Det är inte att nå kärnan av problemet när intresset är noll.
Varpasportens vikande intresse är givetvis en generationsfråga. Jag förstår att förbundet vill klamra fast vid SM varje år, oron är påtaglig för vad ett uteblivet mästerskap skulle innebära i stort för den hårt sargade idrotten.
Men skippa SM nästa år och lägg istället den energin på att göra varpan attraktiv för unga generationer.
Ge Evert Olsson sina tre förbundsmästerskap i oldboys mot att den sympatiske Bälkastaren beger sig ut i skolorna, dels för att marknadsföra idrotten men lika mycket för att ta in åsikter från de unga om vad som skulle göra varpan rolig och intressant igen. Han skulle vara perfekt i rollen.
Samma läge nästa år? Skippa SM 2024 också, och gör om proceduren. Kommer ungarna då med häpnadsväckande förslag som att exempelvis kasta på skiftande avstånd och i olika lutningar, kör på den linjen och testa.
Varpasporten är ett gotländskt kulturarv som absolut behöver bevaras, men för att bevaras måste sporten uppdatera sig och bli relevant igen. Därefter kan man blicka mot att återgå till mer traditionell kastning om eller när så kastarna önskar.