Det kanske inte är så dumt med facebook ändå? Personligen tycker jag mig inte ha något behov av detta digitala forum och trots att man, enligt några, ”missar en jäkla massa” så har jag hårdnackat, och kanske aningen reaktionärt, stått emot lockelsen med det fenomenala i ”Fejjan”. I dessa dagar av foderbrist och stort behov av hjälp och tips om mat till sina djur har det dock visat sig kunna vara högst behjälpligt att vara aktiv på nätet.
Fina historier kommer till mig om hur man i olika facebookgrupper får in erbjudanden från djurlösa personer med trädgård där man kan få komma och hämta deras oklippta gräs, till exempel. Självklart krävs det då i sin tur att få hjälp med att slå de spröda stråna, vända, stränga och pressa dessa till balar innan de kan bärgas.
Men vad gör man inte?
En hästs matsmältningssystem är ganska komplext. Bland annat består den stora magen av runt 20 meter tunntarm och då den helt saknar någon gallblåsa samt har en förhållandevis liten magsäck innebär det att den dels inte kan spjälka några stora mängder mat åt gången och dels har en konstant produktion av galla. Det i sin tur innebär att vår kära vän är beroende av att ha något att ”nassla” på mest hela tiden.
Det sägs att en häst i det fria betar mellan 14-18 timmar per dygn. Visst är det lätt då att förstå att det inte får ske alltför stora förändringar i tillgång till det foder som självklart också måste vara av jämn och god kvalité.
Några som med största sannolikhet, i alla fall hittills, har haft god tillgång till just detta är tränarna av de tolv 4-åriga ston som nu på söndag gör upp om Stochampionatet på Axevallas travbana.
Även i år finns där gotländska inslag, vi minns 2015 års vinnare Some Summit, ägd och upptränad här på ön. Nu representeras rosornas, om än något uttorkade för tillfället, ö av Anna-Karin Rundqvist. Den sedan många år Solvallabaserade gotländskan gör det bra som med ett litet material fått med egenuppfödda och delägda Vera Spiro i ett av de absoluta största loppen för just klassen 4-åriga ston.
Jag kan redan ha nämnt min, högst inofficiella, klubb för oss lite udda varelser vars enda kriterier för inträde är att man ska vara helt utan tatueringar på kroppen, aldrig varit i Thailand och inte ha något Facebook-konto.
Som ni förstår är vi inte så många medlemmar i dessa tider av globalisering, självpyntande och informationsbehov och jag själv funderar nu så smått på att begära utträde ur densamma.
Fantastiskt ju om man kan hjälpa någon i nöd bara genom att sätta sig vid sin dator eller mobil och skicka iväg ett tips eller två om en gräsplätt eller skogsparti som ser djurtomt ut.
Fotnot: Facebook blev tillgängligt för svenska användare 2006.