Johan Wimans Hennig Lixarve gjorde slarvsylta av motståndet på Rommetravet i måndags. Från positionen utvändigt om ledaren var han bara starkast och den överlägsna vinsten firade Wiman med att bjuda publiken på en segergest strax före mål, och tacka tusan för det.
Det där med att ta ut segern i förskott kan annars vara rätt så vanskligt, fråga mig. Otaliga är väl de gånger man i stort sett har räknat in segern, vinsten, förstaplatsen, viktorian, pokalen, hederspriset, utmärkelsen, ja, kalla det vad ni vill.
På sätt och vis är det väl just den egenskapen, om man nu vill se det som en positiv grej, som gör att vi travsportsutövare håller på med det vi gör. Jag menar, annars skulle aldrig någonsin någon betäcka sitt sto i hopp om att få ett föl, ingen skulle vilja köpa fölet om den inte trodde på dess framtid och ingen, absolut ingen, skulle spela en enda krona på den där hästen när den väl kommer till start.
Och då skulle heller inte sporten ha någon finansiär vilket i sin tur hade inneburit att inte många hade hållit på med trav överhuvudtaget.
I dag, fredag, gör Sten O Janssons 2-åriga löfte Belker sin andra start för livet. Bergsåker, strax utanför Sundsvall, är det som gäller och där ett Breeders Crownlopp med hela 175 000 kronor i förstapris. Motståndare finns i, bland annat, tre stycken Svante Båth-tränade hästar men sett till hur det gick för honom och de hela nio deltagare han hade med i Derbykvalen i onsdags på Jägersro har inte Belker mycket att frukta. Ingen tog sig till finalen nästa helg där också den störste förhandsfavoriten av alla, Villiam från Timo Nurmos stall, kommer att saknas på grund av startgalopp i sitt försöksheat.
Inte heller ägarna till dessa hästar, vilka missat chansen till en Derbyseger, lär ge upp hoppet om den stora segern någon gång i framtiden. Precis som jag. För ögonblicket är jag, till exempel, potentiell miljonär då jag just lämnat in en V75-kupong till kvällens omgång på Bergsåker. (Tyvärr går Belkers lopp strax innan V75 drar i gång, annars hade jag spikat honom såklart.)
Några av de grejor som hade kunnat bli mina genom åren, tills dess att just motsatsen blev bevisad: Den där Volvon som var förstapriset i en slogantävling, den där nya tjejen som började i min klass i 7:an, tjänsten på Hovstallet jag sökte en gång i tiden och den där lilla hunden jag hittade i skogen en gång och som det dröjde flera dagar innan dess ägare (tyvärr) hörde av sig.