Lite ledighet så här i mellandagarna och en stund för eftertanke infinner sig. Dessutom kanske en och annan bekännelse kan vara på sin plats. Jag går ut hårt och inleder med en sådan.
Jag har svikit de mina. Efter att varje lördag i minst tio år ha spelat V75 med brorsan, bästisen och hans pappa, i stort sett helt utan framgång, har jag sedan i somras varit otrogen. Jag har haft ett förhållande vid sidan om, med ett par skåningar och två till som jag inte ens vet var de bor, och jag har inte berättat det för någon. Med mina nya partners kör vi med lite högre insats och vi har, hör och häpna, hittills gått plus. En annan skillnad är att det är lilla jag som sköter själva liret och det har, trots det, alltså gått ganska bra även om storvinsten inte har trillat in ännu. Nu när ATG kör en så kallad winterburst med V75 i stort sett varje dag fram till nyåret är jag lite orolig att det kommer smälla till rejält.
Vad ska jag då säga till min käre bror då jag nästa jul glider in på hans gårdsplan i Sörmland med en bil som inte skramlar? När jag plötsligt säger ja till kompisen då han föreslår en resa längre än till Göteborg tillsammans och hur ska jag förklara för resten av släkt och vänner på fastlandet att jag och familjen plötsligt har råd med att komma på vartenda dop och andra påhitt som vi blir inbjudna till?
Som något av en moralens väktare är det här på sin plats med lite allvarliga tankar, kanske i synnerhet så här i juletid. Spelandet kan, i de fall då det övergår i ett missbruk, innebära tragedier för familjer och jag skulle verkligen önska, och tycker att det vore på sin plats med, ett nyårslöfte från ATG, Svenska Spel, och alla de mängder av olika spelbolag som fullständigt bombarderar oss med sin reklam, om att de ska ta mer ansvar över vad de egentligen kan ställa till med.
Chansen att just jag och något av mina spelgäng skulle kamma hem den där jackpoten, som det lockas med överallt, är givetvis mikroskopisk. Och lyckligast är kanske ändå den som fortsatt får längta efter en ny bil, sukta efter långa varma resor och, framförallt, slipper fara på vartenda dop och andra påhitt som släkten bjuder in till.
Men sssccchhh, snälla, säg inget till dem om det här. Då måste jag ägna ännu en krönika åt bekännelser och en massa eftertanke.