Jag möter ibland ridhästmänniskor som får någonting avundsjukt i röst och blick då de hör om oss travditos möjligheter att vinna tiotusentals kronor med våra hästar, även i minsta lokala löpning, trots väldigt låga anmälningsavgifter.
Om de i sin tur skulle ha turen att vinna en hoppklass, till exempel, får de eventuellt just anmälningsavgiften tillbaka och kanske någon hundring till det.
Självklart är det folks spelande som ligger till grund för denna ekonomiska situation och sedan årsskiftet finns ytterligare något att sukta efter för hopp- och dressyrryttare.
Nu får vi travnördar nämligen en 500-hundring bara vi ställer kusen vår på startlinjen. Visserligen förslår det inte långt i en resebudget innehållande löjligt höga båtbiljettpriser, bensin, käk och kanske begärd tjänstledighet, men ändå.
Det hela grundar sig i en dom i Tjeckien, av alla travmetropoler, som gör gällande att den som varit med i ett lopp och fått någon form av ersättning därmed har rätt att göra momsavdrag. Ett sätt att komma runt krångliga regler kan det låta som.
Precis som det säkert funderas kring reglerna runt Jerringpriset just nu. Igen.
För på tal om ryttare så fick Peder Fredricson ta emot detta pris även i år, för förra årets EM-guld bland annat. Och precis som då haglar kritiken runt röstningsförfarandet och många tycker det är fel att den populäraste, alltså den som fått flest röster, bland de nominerade ska få vinna. Som om det inte vore själva meningen med en omröstning? Jag fattar ingenting.
Se där, det finns saker att avundas ridsporten också.
De har något som travet inte har, en Jerringpristagare, eller två förresten med Rolf-Göran Bengtsson inräknad. Handlar det om travsportens svårighet att i allmänhetens ögon bli riktigt rumsren, tro? Visst, Frances Bulwark, Ego Boy och Legolas i alla ära men att någon människa inom sporten någonsin skulle nå så långt in i folkhemmet har jag personligen svårt att se. Visserligen kom Örjan Kihlström trea i nämnda tävling 2015, Helen A Johansson fyra, tio år tidigare, och Stig H Johansson har blivit femteplacerad några gånger men ändå.
När inte Helen fick priset, och inte heller Bragdguldet, för sin seger i Prix d´Amerique 1995 med Ina Scot kändes det som att det aldrig kan komma att ske.
En som förresten har lyckats kombinera travsportens möjligheter till prispengar och nöjet att rida istället för att köra häst är gotlandsbördiga Jennifer Persson. Förutom att hennes egen Noble Power nu ståtar med fem segrar i rad så fick hon i fredags pris som Årets montéryttare på Solvalla då man där höll sin årliga gala.
Också något att bli avundsjuk på kanske. Och vem vet, möjligtvis är det Jennifer som blir travsportens första Jerringpristagare?
*Texten är korrigerad 2017-01-20 kl 11.04.