– I 25 år har jag levt för och med volleybollen, säger 42-åringen.
Men det var ingalunda självklart att den unge gossen Hannes skulle bli stjärna i just volleyboll. Som så ofta i unga år är det många sporter som pockar på uppmärksamhet.
– Jag hade mycket energi så det blev också en del basket, tennis, pingis, badminton, ishockey och golf. Volleybollen kom jag egentligen igång med på allvar lite senare, på högstadiet.
Och än är karriären inte riktigt över.
– Förra säsongen gjorde jag några inhopp i Team Gotland.
Tillsammans med sambon Josefin Knudsen, 42, har han två barn, 7-årige Benjamin och 4-årige Adrian. De har bosatt sig i en pampig lite äldre villa i Palissaderna i Visby, närmaste granne med hotell Solhem.
När vi träffas för den här förmiddagsintervjun har Hannes mycket att stå i. Barn som skall lämnas och hämtas och själv är han mitt uppe i ett jobbyte, från teamledare vid Payex till chef för Nordea Gotland. Efter drygt en timmes snack runt köksbordet börjar Hannes titta på klockan.
– Du får ursäkta att jag pratar lite forcerat, kan vi träffas en gång till? Vi har ju ännu inte nämnt något om beachvolleyboll.
Väntar man på något gott väntar man inte för länge. Om volleyboll i sanden återkommer vi till mot slutet av artikeln.
Hannes Brinkborg föddes 1978 i Stockholm. Men redan som ettåring gick flyttlasset till Gotland för familjen, pappa Hans-Erik ”Hansa” Brinkborg och mamma Anna-Lena Mosséen och den lille ettåringen Hannes.
Vi hoppar fram till skoltiden på Solberga. Föräldrarna fick ligga i, Hannes kunde som sagt svälja en hel del sport efter skolans slut.
- Mina föräldrar har alltid varit stöttande och hjälpsamma. Vissa dagar kunde det blir tre träningar efter skolan - volleyboll, basket och tennis. Klasskompisarna på Solberga och mina ett år äldre kompisar Per Wallstedt och Svante Örtbrant har också betytt mycket för mig.
Att det till slut blev en rejäl satsning volleyboll berodde på att Hannes, Per och Svante sökte till volleybollgymnasiet i Falköping. Hannes var den enda i trion som antogs till premiären av den treåriga utbildningen som efter ordinarie skoltid innebar tre timmars volleybollträning.
– Vi var tolv i första kullen och minns att jag låg långt efter de andra i början, men kom ifatt rätt snabbt. Nästan alla kom sen med i ungdomslandslaget, flera också i A-landslaget. Jag blev med tiden bra på det mesta och hade den rätta inställningen.
Fanns det ändå något du INTE var bra på?
- Jo, jag var en extremt dålig förlorare. Hade svårt att släppa förluster - blev riktigt arg och tjurig efteråt.
Den där tjurigheten kan också bidra till framgång, ett proffsliv väntade nämligen runt hörnet. Men innan dess värvades han till anrika Sollentuna, ett topplag i högsta serien i Sverige.
– Vi tränade hårt, samtidigt som jag pluggade på KTH. Jag valdes säsongen 1996-97 till bästa blockerare i Sverige, riktigt kul och inspirerande.
Ni läsare märker att det är nu vi kommit fram till Hannes riktiga storhetstid. Med proffsliv i Belgien och Spanien varvat med spel hemma i Sollentuna VK. Blott 19 år gammal hamnade han som ungdomsproffs i den lilla belgiska staden Maaseik och klubben Noliko.
– Något av volleybollens Ajax, blev där ett halvår på ett ungdomskontrakt. Jag var försvarspecialist och fick maximal speltid. Vi var med i Champions League och hade Anders Kristiansson som tränare, han är den tränare som betytt mest för min utveckling.
Nästa anhalt blev spanska Cartagena i ett år. Laget kom sexa i ligan som nykomling och Hannes kröntes till bästa servemottagare i hela spanska ligan. Nu ville Malaga ha den talangfulle gotlänningen.
– Malaga var ett riktigt topplag i Spanien, jag spelade där i två år och hann ta två silver i cupen och ett brons i ligan.
Sen dags att sätta sig på skolbänken igen, Handelshögskolan i Stockholm. För det finns ju ett liv och ett yrke också efter idrotten. Volleyboll är minsann inte en sport man blir rik på och kan leva gott på efter karriären.
– Jag har i alla fall inte kunnat lägga undan några pengar, är Hannes noga att påpeka. Lönerna i volleyboll är långt ifrån vad de tjänar i fotboll och ishockey.
Hannes återvände därmed till Sollentuna, tog SM-silver och utsågs till årets spelare inomhus. Men Maaseik och klubben Noliko lockade än en gång Hannes tillbaka till proffslivet i Belgien.
– Kul att återvända till denna fantastiska volleybollklubb som höll hög internationell nivå, i finrummet. Vi tog silver i belgiska ligan, brons i cupen och en femteplats i Champions League där vi vann mot ryska Belgorod som var världens bästa klubblag, men föll med en bolls marginal mot tyska Friedrichshafen. Så egentligen var det en misslyckad säsong, det blev ju inga titlar.
Med alla de meriter och framgångar som Hannes samlat på sig var det inte så konstigt att han också tog plats på Svenska Volleybollförbundets kansli som landslagschef (2013-2015) när karriären gick mot sitt slut. Där basade han ett tag över 17 olika landslag!
– Då bodde jag här i Visby och pendlade, hade egentligen behövt mer tid för att bygga upp något bra. Men vi fick barn och då fick familjen komma i första hand.
Nu äntligen till beachvolleybollen som vi inte hann prata om vid träffen hemma hos Hannes. Jag ringer Hannes så artikeln blir någorlunda komplett. Framgångarna där är minst lika imponerande med partners som Jens Ottosson, Mattias Magnusson, Björn Berg och Stefan Gunnarsson.
– I sju år, mellan 2006 och 2013, var det inga i Sverige som vann mot oss. Vi satsade på de stora internationella tävlingarna, reste på träningsläger runt om i världen och var nära komma med till OS både i Peking 2008 och London 2012. Jag var med och vann mot världsettor tre gånger.
Fast den där riktigt fina pricken över i:et kom aldrig, det kan gräma Hannes än idag. Inget OS och inga medaljer i de stora mästerskapen.
– Vi var helt enkelt inte bäst när det gällde som mest, fick inte ut hela vår kapacitet. Jag har fortfarande minnesbilder på perfekta bollar som gick precis utanför linjen istället för innanför som hade betytt seger istället för förlust.
Meritförteckningen i beachvolley är ändå synnerligen imponerande: Tre VM, två EM, 120 internationella turneringar, två SM-guld, korad till årets spelare i Sverige tre gånger.
Det borde räcka för att vara en riktig legendar.