Med skulpturer över hela världen är han en av Sveriges internationellt mest erkända konstnärer. Kanske känner du igen bronsstatyn Befriad brons, som står i Skärholmen i Stockholm? Eller Drottningen och hennes skepp på Stureplan?
Björn Erling Evensen är konstnären som vägrar sätta sitt namn på sina verk, som låter konstens auktoritet stå för sig själv.
Berätta om din konst, hur skulle du beskriva den?
- Konsten kommer från mitt inre, det går inte att beskriva i korta ord. Konst har en auktoritet så stor att du och andra upplever den på ett helt annat sätt än det jag upplever när jag skapar. När du betraktar ett konstverk återskapar du det, och det du känner i just den stunden är det enda som betyder någonting. Därför undertecknar jag aldrig mina verk, jag vill att auktoriteten ska stå för sig själv.
Kan det inte vara så att många tycker att det är läskigt att komma för nära sig själva?
- Jo, just så. Vi är ovana att söka efter oss själva genom kulturen. Vi lever i en mager tid där det finns ett så stort utbud av kultur att vi undrar vad som egentligen är vad. Begreppet kultur, är för stort, förbrukat, och används i allt för många sammanhang.
- Jag vet inte riktigt vad jag är men jag vill inte kalla mig för konstnär. Min avsikt är inte att sända ett budskap, ett bra konstverk förmedlar ett språk och talar för sig självt.
Var finner du inspiration?
- I livet. Ett konstverk kommer aldrig av sig själv, det kommer från det undermedvetna. Jag tror starkt på att man måste ta tag i sitt undermedvetna. Det är så vi lär känna oss själva och skapar förståelse för andra. När jag var tolv år bodde jag i Tyskland. Där upplevde jag nazismen och det har format mitt sätt att se på världen. Jag insåg då att vi människor är väldigt utsatta. Det har sedan legat bakom mycket av det jag gjort.
Varför flyttade du till Gotland?
- Jag cyklade Gotland runt med en vän då jag var tolv. På den tiden fanns det en polisstation i varje samhälle. Där fick man sova gratis i en cell om man tog av sig skosnören och slips. Sedan föll det sig så att jag fick ett uppdrag i Visby för sådär 100 år sedan. Då blev jag förälskad i ön, det är ett sådant larvigt ord men det blev jag i alla fall.
Trodde du att du skulle få en sådan spridning av dina verk?
- Nej, men jag har haft tur. De som har sett vad jag har gjort har tagit hand om mig. Som ung längtade jag ut i världen. På den tiden var jag tecknande journalist på flera nattredaktioner i Sverige. Plötsligt fick jag ett uppdrag i England. Jag skulle gå på drottning Elizabeths bröllop.
Det måste ha varit spännande?
- Ja, det var roligt. Eller, nej förresten, det var det inte alls. Hon hade flera hus fyllda med bröllopsgåvor. Det äcklade mig och jag började fundera på vad vi håller på med egentligen. Senare bodde jag i Berlin och Paris. Du kan inte tänka dig hur fruktansvärt det var att befinna sig i sönderbombade städer där människorna satt och kokade potatis i rännstenen. Jag bodde hos en flicka i Berlin som sjöng och spelade musik. Hon bodde i en lägenhet på tredje våningen, alla andra våningar var utblåsta. Jag tänkte på hur bra vi har det i Sverige och hur ovetandes svenskarna är om omvärlden. Jag ville visa mina starka upplevelser i bild. Det var så allt började, med dramatiska bilder som inte passade in i det välmående Sverige.
Trivs du i Sverige eller längtar du fortfarande bort ibland?
- Jag längtar alltid ut i världen, men jag är en gammal man nu. Det vore larvigt att sticka iväg som en 30-åring. Men jag trivs mycket bra på Gotland. Visby är som ett vackert fängelse som tack och lov inte har blivit förstört av taskig arkitektur. Än.