En sprudlande kulturkämpe med glimten i ögat
Hennes medeltida alias Anna Pleskow är vid det här laget ett givet och välbekant inslag under vecka 32.
Mindre offentlig är hon som historie- och trädgårdsälskande mamma, farmor och mormor.
Wiveka Schwartz hus är fyllt av ting som minner om historiens gång: familjeporträtt, 1700-talsmöbler och andra spår av generationers liv och leverne. Ett egendesignat bokskåp rymmer metervis av historisk fack- och skönlitteratur och i hallen hänger en färggrann tavla som Wiveka målade på 50-talet.
Hon hade tänkt att hon skulle måla och teckna mer när hon blev pensionär för sex år sedan, men så blev det inte. Hennes agenda är lika fulltecknad nu som då.
Mycket tid går till den stora trädgården. Den prunkar av färger som strålar ikapp med hennes breda leende.
Wiveka är glad och överraskad, minst sagt.
Hon talar snabbt och engagerat och illustrerar sina ord med händer som sällan är stilla. Skrattet ligger nära till hands.
Wiveka Strokirk föddes i Stockholm 1932 och växte upp i Spånga. Hemmet och familjen präglades av ett genuint intresse för historia, hembygdsrörelser och äldre generationers påverkan på efterkommande.
Hösten -51 mötte hon Karlbergskadetten Arne Schwartz. Wiveka tog studentexamen med matte, kemi och fysik, läste ett år på Beckmans illustrationslinje och paret planerade att gifta sig. Men pappa sade: "Inte innan du har en riktig utbildning".
Wiveka blev certifierad säljare genom Svenska grossistförbundets försorg. Det skulle hon komma att ha stor nytta av genom åren dock sällan i kommersiella sammanhang.
Paret gifte sig -54 och flyttade till Linköping och sedan Göteborg, dit plikten kallade Arne. Wiveka arbetade som lärarvikarie fram till -60, då de fick sitt första barn och hon blev hemmafru.
Eftersom Arne då var lärare på luftvärnets kadettskola besökte de ofta Gotland, där också Wivekas syster bodde.
Två år senare kallade plikten igen; valet stod då mellan Luleå och Gotland.
Det var som att välja mellan pest eller kolera, men Gotland kändes mindre jävligt, säger Wiveka och skrattar.
Hit flyttade de hösten -67. Ett år senare sålde de huset i Göteborg och bestämde sig för att stanna här för gott.
Varför?
Åh, för miljön! För närheten, kontakten med människorna! För allt fantastiskt och unikt man sällan ser som besökare eller turist.
Wiveka ville väldigt gärna bli historisk guide, så hon "halvsulade" sin tyska, läste gotländsk historia och skrev ett ambitiöst brev till turistföreningens dåvarande chefsguide. Hon lyckades sälja in sig, började guida -68 och somrarna 72-76 var hon föreståndare för turistbyrån i Burmeisterska huset. Vintertid höll hon studiecirklar i framför allt engelska och blev senare anställd på Medborgarskolan.
För 30 år sedan blev Wiveka änka, då Arne oväntat avled i sviterna av diabetes. Förlusten kom att påverka henne på flera sätt. Ett resultat var att hon i än högre utsträckning utvecklade sitt kontaktnät och sitt engagemang för gotländsk historia och människorna den byggts av.
Och familjen blev än viktigare.
Det är det mest betydelsefulla i mitt liv: barnen, barnbarnen och gemenskapen med familjen och vännerna.
Senare blev hon distriktstudieledare på Sveriges kyrkliga studieförbund, SKS. Det var där hon "uppfann" medeltidsveckan.
Inspirerad av kyrkans Fransiscanerår 1983, med tre festdagar på Stora torget, teater, musik, riktiga Franiscanermunkar, utställningar och föreläsningar, föddes tanken på ett medeltidsprojekt året efter. Hon sökte och fick 30000 kronor av SKS för vad som då var tänkt att bli en engångsföreteelse.
Efter samråd med Bildningsförbundet, Fornsalen och andra organisationer satte en grupp sig ner för att dra upp riktlinjerna. Medeltidsveckan föddes fredagen den 13 januari 1984 klockan 13.00, minns Wiveka.
Syftet var fortbildning med stort F, att lära gotlänningarna om allt det fantastiska som finns, om hur människorna som byggde upp det här bodde, åt och levde. Konceptet har hållits och alltid vecka 32.
Utöver sitt engagemang i Stiftelsen Medeltidsveckan är Wiveka aktiv ordförande i Gotlands Bildningsförbund. Hon guidar fortfarande då och då och håller studiecirklar i engelska. Hon försöker också resa en del, inte minst till USA där hon har en dotter, svärson och fyra barnbarn.
Kanske kommer hon att hinna måla mer den dag hon trappar ner övriga engagemang. För den dagen kommer, då hon inte orkar lika mycket. Det är hon medveten om, även om hon just nu gläds åt att vara fortsatt frisk och pigg.
Nästa år fyller Medeltidsveckan 20 år. Den har vuxit till enorma proportioner, med hundratals funktionärer över hela ön, tiotusentals besökare och allt fler kommersiella inslag.
Marknaden, som 1984 bestod av "morötter på en sockerlåda och lite katolskt skrot", är nu ett av de största och mest populära inslagen.
Det är som det ska, menar Wiveka.
Veckan måste vara kommersiell om den ska överleva. Den förändras och utvecklas och man måste alltid arbeta kreativt för att göra den ännu bättre. Blir det slentrian dör den.
Det finns mycket kvar att göra, menar hon. Exempelvis lyfta fram hus, kyrkor, traditioner och den historiska handeln.
I såväl bildningsförbunden som Medeltidsveckan förespråkar hon en praktisk pedagogik. Man lär genom att uppleva, menar Wiveka, som under Medeltidsveckan iklär sig rollen av den högborgerliga Anna Pleskow.
Då kan jag fundera över hur hennes villkor var och jämföra med den moderna Wivekas villkor.
Hon poängterar att veckan aldrig blivit vad den är utan alla människors engagemang. Själv känner hon stolthet och beskriver veckan som ett barn; hon har följt dess barnsjukdomar, dess tonårsrevolt och personliga utveckling.
Nu fyller den 20 år och förväntas kunna stå på egna ben, kunna bära sig ekonomiskt.
Att vecka 32 ska fortsätta gälla anser hon är självklart.
Det bestämde vi ju den 13 januari 1984! säger hon och skrattar.
Och så ska det förbli?
Så länge jag är ovan jord, ha ha. Lenta får se till att få kunder ändå, säger hon och skrattar igen.
Lennart "Lenta" Rosenlund är en av de Visbykrögare som ivrigast förespråkar en flytt av Medeltidsveckan. De tu har haft många bra och givande diskussioner genom åren, säger Wiveka.
En livets lärdom är att det är viktigt att lyssna på andra människor, säger hon.
Det kan vara jättejobbigt ibland när man själv tycker om att prata, men det är något jag alltid jobbar på.
Wiveka har bestämda åsikter och framför dem gärna. Hur det uppfattas varierar, tror hon.
Många tror nog att jag är stöddig.
Är du det?
Det tror jag inte. Däremot tror jag på mina ideal. Viljestark är kanske ett bättre ord? ha ha.
Så jobbar vi med nyheter