Mörv är enligt Berglin månaden mellan november och december eller, om man vill, ett mycket långdraget november där allt mörv bara drabbar en som en sorts förbannelse från tristessens träsmakigaste träskmarker.
I månaden mörv är det dags för fyllnadsinbetalning och rotfyllning och att kolla födelsemärken på vårdcentralen, där samsas korvförsäljning på knattematch med stambyten á la rörmokare, kvartssamtal och att avliva Snuffe.
Där finns också alla de namnsdagar som inte borde finnas. Men det bästa med mörv är att det går att använda som substantiv, verb och adjektiv. Det funkar till och med som svordom i värsta fall; förmörvat!
Nyss på mailen fick jag en liten checklista för det där med substantiv, adjektiv och verb. Substantiv är ord man kan sätta "fan" eller "jävel" efter. Typ klockfan och gubbfan och biljävel etcetera.
Adjektiv är ord du sätter "skit" framför: skitbra, skithäftig etcetera, och verb är ord du sätter "utav helvete" efter: drack utav helvete, dansade utav helvete, körde utav helvete etcetera.
Men mörv är ett multiord som täcker in hela spektrat.
Det blev ett enda mörv när det blev stopp i toaletten om man vill använda det som substantiv och en mörvig lukt spred sig från badrummet om man vill använda det som adjektiv och vill man så kan det även fungera som verb. Rörmokaren mörvade avloppet och svor rent förmörvat när snusdosan flöt iväg med bajkottarna.
Fast just nu är det inte månaden mörv utan så långt därifrån man kan komma och då borde allt vara finfint, men så är det inte ens i juni.
Häromdagen inträffade ett mörv. Jag hade varit med familjen på studentspex och gick mot parkeringen för att hämta min bil. Jag klev in och vred om startnyckeln; helt död var den för lyset hade stått på. Mörv!
Jag har ingen större rutin på vad man gör i såna lägen men E sa att jag skulle lägga i friläge och så skulle han och L putta igång bilen. Och de slet och släpade och svetten sprutade och jag satt där vid ratten och blev skjutsad som en prinsessa varv efter varv på parkeringen, tills de inte orkade mer och vi fick rusa som galningar för att hinna med sista bussen till Björkhaga.
Supermörv, tyckte somliga. Det var det övermörvigaste, tyckte andra. Men det var inget mot vad de kände när den verkliga sanningen uppdagades, den att jag inte fattat att jag skulle lägga in en växel att starta på. Grannen Q skrattade gott åt det.
"Då kunde dom väl ha puttat dej ända hem. Det kan inte ha varit så många kilometer kvar till Björkhaga?"
Mörv händer oss alla och det är inte så farligt tycker jag, bara man har ord för det hemska som drabbar en och nu har vi det. Tack Jan för ordet; mörv.
Så jobbar vi med nyheter