Den samlar gammal som ung, lokalbefolkning, fritidshusfolk och tillfälliga besökare. Burgsviks bio har sedan nystarten sommaren 1987 blivit en institution på Storsudret, lika viktig som Fiket, Hoburgshallen och Järnaffären.
Att lilla Burgsvik har en egen biograf kan de tacka direktören Henry Hansén för. Han byggde upp Holmhällar pensionat och tyckte att orten kunde behöva en biograf. 1946 köpte han en filmprojektor som visade film i dåvarande hotellets matsal, mittemot dagens biograf. När hotellet såldes 1955 gjorde Henry Hansén om ett gammalt stall på den egna tomten och Burgsviks bio var ett faktum.
Här kördes film varje söndag under vintrarna, fram till 1967 när konkurrensen från teve blev för hård.
Men skylten blev kvar, liksom inredningen, godisautomaten och filmprojektorn. Något som intresserade bioentusiasten Hans Wallenström, stamgäst på pensionat Holmhällar.
– Hans åkte hem till Stockholm och övertalade Eurostar att hyra lokalen av Henry Hansén, berättar biomaskinisten Björn Andersson som själv har kört mer än 800 föreställningar på biografen.
Eurostar, som driver och installerar biografer landet över, sa ja, och snart var bion igång igen. Dock med ny projektor och en filmsäsong som gick över sommaren i stället för vintern.
Biografen rymmer 215 personer, och besökssnittet är 58 besökare. I år har bion rekordmånga föreställningar, 61 stycken. Här visas all typ av film, från matinéer, till stora publikmagneter och smal kulturfilm:
– Vi har visat kulturfilm som kanske 700 personer i hela landet har sett, varav 170 har sett den på Burgsviks bio, säger Björn Andersson.
Största magneten genom tiderna på bion är Änglagård som visades fem gånger under premiäråret och en gång året därpå. Totalt såg över 1 000 personer filmen.
Det är med andra ord en hel del människor som genom åren har bänkat sig på de röda, hårda biosätena, fått träsmak och börjat skruva på sig. Lyckligtvis har bion genom åren bara haft en projektor, mot normalt två eller tre. Vilket innebär en naturlig paus i mitten av filmen, då maskinisten måste rigga om och byta filmhjul. En procedur som tar tio minuter, lagom för en bensträckare, frisk luft och det obligatoriska filmsnacket med bekanta. Förra året fick bion digital projektor, men pausen är kvar:
– Det är för stolarna och luftens skull, sen är det trevligt med kulturutbytet utanför, säger Björn Andersson.
Till kvällens film, dokumentären Wind wagon project, har regissören själv, Michael Rosengren, kommit. Han menar att Burgsviks bio ligger i tiden:
– Det är fantastiskt att en sån här bio får vara kvar, när många andra biografer läggs ner. Missar man en film i stan kan man titta på den härnere. På samma sätt om man missar något när det sänds, då ser man det på internet senare. Så den här bion är modern på något sätt. Att få visa min film här är fantastiskt, säger regissören Michael Rosengren, som själv bor i Vamlingbo, på Storsudret.