Utredningar som ännu är olösta

Maldes Sven Sjögren ner i en köttkvarn och blev minkmat?
Mördades han och dumpades insurrad i laxgarn i Östersjön?
Eller försvann han frivilligt?
Teorierna är många. Spekulationerna både makabra och vilda.
Vad som egentligen hände Lummelundas störste markägare Sven Sjögren är efter nära 40 år fortfarande ett mysterium som gäckar polisen.
Gotlands Allehanda har gått igenom hela utredningsmaterialet. Läst vittnesförhör. Träffat hans närmaste grannar. Intervjuat en sedan länge pensionerad kriminalkommissarie. Pratat med den mordmisstänkte.
Ska gåtan förbli olöst?

Utredningen av Sven Sjögrens försvinnande är den mest omfattande i Gotlandspolisens historia. I polishusets arkiv står två stora flyttkartonger till bräddarna fyllda med material från utredningen. Över 40 pärmar och flera tusen sidor maskinskrivna papper trängs där.
Nästan andaktsfullt förklarar Dan Paulsen, informationsansvarig för polisen på Gotland, att det är första gången någonsin som de lämnar ut en hel utredning till en utomstående att ta del av och gå igenom.
- Det har aldrig hänt tidigare. Men vi tänkte att ni kanske kan komma med en ny infallsvinkel. Hitta något vi missat, säger Paulsen.
Det är ett imponerande material han lämnar ifrån sig. I åtanke måste finnas att då, för nästan 40 år sedan, var resurserna inte lika stora. Men som mest intensivt arbetade 30 polismän från Gotland med fallet. Till och med Riksmordkommissionen från Stockholm kallades in.
Allt under ledning av kriminalkommissarie och förundersökningsledare Lennart Hoas.
I dag är Lennart Hoas 86 år gammal. Hans minne när det gäller fallet som gäckat honom i 37 år är i stort sett glasklart.
- Annars minns min fru, ler Lennart när han tar emot hemma i villan i Visby.
Det gör hon. När Lennarts minne sviktar. Då minns hon.
- Jag sa redan från början att Sven Sjögrens försvinnande kommer att bli en kvarnsten runt Lennarts hals. Det blev det också. Sanna mina ord. Det blev det.
Karin Hoas kunde aldrig ana hur rätt hon skulle få. I dag, nästan på dagen 37 år senare, vet hon.

Sven Sjögren föddes 1910. Han växte upp i en välbärgad familj, som ägde nästan all mark kring Lummelunda. I vuxen ålder köpte han ut sina syskon. Han blev ensam ägare till den stora villan, som ligger ett stenkast från ingången till Lummelundagrottan.
Hans marker sträckte sig ända från myrarna
i Martebo ner till havet vid Lummelunda.
Vid 62 års ålder hade han bara en bror och en syster kvar i livet. Båda bodde i Stockholm. Två systrar hade dött några år tidigare.
Några egna barn hade han inte. En del säger att Sven Sjögren var något av en "enstöring". En ensling, som bodde ensam med sina höns och katter på gården.
Tidigare hade han haft ett mindre lantbruk med bland annat lamm. Han kunde ses i sin epa-traktor med lammen på släpvagn, när han körde djuren till en kötthandlare i Visby. Lammuppfödningen slutade han med när han dömdes till 125 kronor i dagsböter för djurplågeri - vanvård - något år tidigare.
Sven Sjögren levde ett stillsamt, ensamt liv, på gården. Drack gjorde han aldrig eller i alla fall väldigt sällan. Mjölk. Eller läsk. Det var Sven Sjögrens favoritdrycker.
Många säger att han "var en bra karl". "Pålitlig och som alltid stod för sitt ord". Men han "tyckte inte om myndigheter". Det vittnar flera personer i Sjögrens närhet om. Själv ska Sven Sjögren ha sagt att det berodde på att han inte fick stycka av tomter på sin mark och sälja.
Även om Sven Sjögren på pappret var en rik man, så var han inte det i verklig
heten. Då, 1972, var hans ägor taxerade till 78 000 kronor. De var intecknade till 69 000 kronor. Han sägs ha fått låna pengar av bekanta för att ha råd att köpa läsk och mat.

Flera var intresserade av att köpa hans mark. Mycket intresserade. Men till de två främsta spekulanterna vägrade Sven Sjögren att sälja.
En direktör var så intresserad, att han lät anlita en firma från fastlandet för att köpa en stor del av ägorna. När Sjögren fick reda på det, avslutade han hela affären abrupt och blev istället skyldig firman 27 000 kronor som han tagit ut i förskott på försäljningen. Direktören anlitade då en privatperson att agera bulvan. Ovetande skrev Sven Sjögren under papper och köpekontrakt.
Den femte oktober 1972 kunde han läsa i tidningen att han egentligen sålt marken till en av de personer han vägrade sälja till. Enligt flera vittnen blev Sven Sjögren då så upprörd att "han till och med svor".
Dagen efter var sista gången Sven Sjögren sågs i livet. Den sista person man vet såg honom var dessutom den person som agerade bulvan åt direktören.
Samma person som senare kom att sitta häktad misstänkt för att ha mördat Sven Sjögren. Samma person som aldrig åtalades för mord, men som dömdes till tio månaders fängelse för att ha förfalskat köpekontraktet.

Sven Sjögren anmäldes försvunnen den 16 oktober 1972. Hans systerson åkte in till polishuset i Visby från sitt lantbruk i Atlingbo.
Klockan nio på morgonen satte kriminalinspektör Ante Thomsson ett papper i sin skrivmaskin och skrev anmälan.
I dag är originalpapperet gulnat och vältummat. Nästan allra högst upp står det:
"Brottsdatum: 72.10.06"
"Brott/händelse: Försvunnen Sven Sjögren".
Sven Sjögrens systerson berättade att han dagen innan fått ett samtal från sin morbrors närmaste granne, Tore Pettersson. Tore var orolig. Han hade inte sett till Sven Sjögren på nästan två veckor. Hönsen gick utan mat. Visste systersonen var Sven Sjögren fanns?
Några timmar senare åkte Ante Thomsson till Sven Sjögrens hus. Han fick dyrka upp låset med en ståltråd. Sven Sjögrens systerson var också med. Men hans morbror fanns ingenstans i det stora huset. Det var stökigt och det låg skitiga kläder överallt, tillsammans med papper och kvittenser. Räkningar och kontrakt.
På vardagsrumsbordet stod två glas. Bredvid ett av glasen stod en tom ölflaska. I det andra glaset fanns resterna av surnad mjölk kvar. På köksbordet låg en lapp.
"Kommer inte före kl 07", stod det med röd text. Lappen var undertecknad av den man som polisen senare samma dag tog in för förhör, misstänkt för att ha något med Sjögrens försvinnande att göra.
Den då 33-årige mannen erkände att det var han som hade skrivit lappen. Och det var han som hade druckit en öl hemma hos Sven. Sven hade druckit mjölk.
I det första polisförhöret som hölls med honom samma kväll berättade 33-åringen att han och Sven Sjögren var bekanta. Till och med nära vänner. Enligt 33-åringen.

Att det var just 33-åringen som polisen hade som huvudmisstänkt var ingen tillfällighet. När Sven Sjögren närmaste granne började bli orolig för att Sven inte syntes till, träffade han på 33-åringen på Svens tomt.
Tore Pettersson minns mötet som om det var i går.
Han har nu hunnit bli 75 år. Hans hustru Iris är 76. De har bott kvar i sitt hus under alla år. Från TV-rummet och sovrummet ser de Sven Sjögrens hus. Inte en dag passerar utan att de tänker på honom.
Sedan många år bor det en annan familj i hans hus.
- Fast utsidan ser likadan ut som när Sven bodde där. Men inne har den nya ägaren gjort väldigt tjusigt, säger Iris.
Hon har sparat alla tidningsurklipp om Sven Sjögrens försvinnande i en klippbok.

- Jag vet inte varför jag har gjort det. Vi brukar ta fram den ibland och titta i. Och minnas. Det var ju ett himla ståhej här då, när han försvann, minns Iris.
- Jag kommer i håg att jag skulle ha syjunta här hemma samma dag som polisen spärrade av runt Svens hus. "Källingarna" vågade knappt komma in, så rädda var de. Jag undrade varför. Nu fanns ju inget att vara rädd för. Massa poliser fanns ju utanför vår husknut.

Paret minns exakt vilken dag de såg sin granne för sista gången. Det var torsdagen den femte oktober 1972.
- Han pratade med en annan granne om att han hade blivit lurad. Det handlade om markförsäljningen. Sven svor egentligen aldrig. Men då svor han, minns Tore.
Tidigt på morgonen till den sjätte oktober vaknade Tore av att en bil körde fort över den lilla träbron.
- Det lät som en smäll. Fast jag tänkte inte mer på det.
Än i dag grämer det Tore att han inte gick upp ur sängen, drog upp rullgardinen och tittade efter vad det var för bil som körde över bron.
- Hade jag gjort det, då kanske polisen hade löst den här historien.
Dagen efter, på lördagen den sjunde oktober, var egentligen första gången som Tore undrade var Sven Sjögren höll hus. Sven hade nämligen lovat att hjälpa till att stärka upp träbron som går över ön till Tores och Svens hus.
Sven dök aldrig upp.
Någon dag senare såg Tore att 33-åringen lastade av något utanför Svens hus.
- Jag hade sett honom flera gånger innan. Men aldrig pratat med honom. Så jag gick fram och undrade om han visste var Sven var. Till svar fick jag att Sven åkt till fastlandet för att "göra affärer".
Tore berättar att han litade på 33-åringens ord.
- Jag och Iris förstod ganska snart att allt inte stod rätt till. Ingen matade ju Svens höns. Det var han så noga med annars. Till slut slängde jag till dem lite mat.
När de inte sett Sven på elva dagar, letade Iris fram numret till Svens systerson i telefonkatalogen. Tore ringde och berättade om sin oro. Och om vem som hade sagt att Sven var på fastlandet.

Därför togs 33-åringen in på förhör redan samma dag som Sven Sjögren anmäldes försvunnen. 33-åringen berättade att han och Sven hade umgåtts en del. Sven hade behövt hjälp med sitt lantbruk. Dessutom sa 33-åringen att han fått köpa delar av Svens mark.
I förhör med polisen berättade 33-åringen att sista gången han sett Sven, det var när han släppte av honom på Bingebyområdet i Visby. Det var den sjätte oktober. Då hade Sven sagt att han hade planer på att åka till fastlandet och "göra upp affärer".
Polisen kontrollerade alla förbindelser till fastlandet. Sven Sjögren hade varken åkt båt eller tagit flyget till fastlandet. Teorin från polisens sida var nu att han försvunnit i sina hemtrakter. Stora skallgångskedjor drog i gång.
Nu började dessutom tips strömma in till polisen om var Sven kunde vara.
Lennart Hoas, förundersökningsledaren, minns de flesta av dem. Speciellt ett.

- En person hade sett 33-åringen ro ut med en eka sent en kväll, i vattnet vid Svens marker. Det var väl så vi fick upp ögonen för 33-åringen.
Åtta dykare kallades in och dök utanför kusten i Lummelunda. De gick igenom centimeter för centimeter. I tre veckor höll de på.
- Men vi hittade ingenting, säger Hoas.
33-åringen kallades in på nya förhör. Polisen hade fått in ännu fler tips om att han kunde vara inblandad. Han hade Sven Sjögrens gevär hemma hos sig. Och i Sven Sjögrens soptunna hittades två tomhylsor. Men det spåret gav ingenting.
När polisen genomförde en husrannsakan i Sven Sjögrens hus trodde man sig ha fått ett genombrott. Där hittades bland annat köpekontrakt mellan Sven och 33-åringen som polisen i frågsatte.
- Där fick vi alla fall rätt. 33-åringen åtalades aldrig för mord. Men han fick tio månaders fängelse för bedrägeri. Han hade förfalskat Svens namnteckning på ett köpekontrakt av marken, berättar Hoas.

Det var i samband med det som polisen upptäckte att 33-åringen var i maskopi med den direktör som var intresserad av Sven Sjögrens mark. Direktören ville komma åt Sjögrens mark, för att bland annat anlägga en djurpark. Dessutom ville han utveckla sin djuruppfödning. I polisförhör sa 33-åringen att Sjögren och direktörens osämja "bara var struntprat".
- De var egentligen inte alls osams. Utåt sett hade de varit det i flera år. Men så var det inte.
Polisen var noggrann i sin utredning. Alla spår och tips följdes upp. Ett av alla exempel är när polisen fick ett tips från 33-åringens före detta flickvän, om att han sagt att "ska man ha ihjäl någon stoppar man bara kroppen i en tunna med kalk, då förstörs kroppen". Då kopplade polisen in experter som kunde svara på om det stämde. Kan kalk få en kropp att försvinna? Det stämde inte.
Polisen fick även in tips om att 33-åringen köpt in nya laxgarn. Tipsaren sa att han "hört att Sjögren surrats in i dem".
Trots allt arbete fick inte polisen något genombrott i utredningen.

Direktörens minkfarm undersöktes noggrant. Grodmän draggade i en damm som tillhörde en annan av Sven Sjögrens grannar. En granne som också var spekulant på Sjögrens marker. Men som Sjögren inte heller ville sälja till. En nyanlagd väg grävdes upp i sökandet efter hans kropp.
- Folk skrattade åt mig när vi gjorde det. Fast det var mitt beslut. Jag står vid det, säger Lennart Hoas.
Sierskor hörde av sig och berättade att "Sven Sjögren var mördad av två män".
- Vi tog alla tips på allvar.
I flera år fortsatte tips att strömma in. Men någon mördare satte polisen aldrig fast.
Lennart Hoas är övertygad om att han var inne på rätt spår från början.
- Jag är övertygad om att Sven Sjögren blev mördad. Jag tror att han blev sänkt i havet. Vi kunde bara inte hitta honom.
Han säger att han fortfarande inte är nöjd med utredningen. Att den grämer honom.
- Det är klart att man vill ha ett avslut. Fast just nu är det nog mest viktigt för mig att vi får fast mördaren.

Den då 33-årige man som misstänktes ha något med Sven Sjögrens försvinnande att göra, valde efter ett par år att "tala ut" i media.
Han ställde upp med både namn och bild i Aftonbladet. Han ville tala om att han inte var "någon mördare".
"Jag är ingen mördare. Jag har engagerat mig i fallet Sjögren och suttit i förhör. Jag var en av Sjögrens få bekanta."
"Sjögren kanske inte var den enstöring många trodde. Han kanske har försvunnit frivilligt. Jag vet ingenting om detta. Men en sak vet jag: Jag är ingen mördare."
Mannen är fortfarande i livet. I dag är han 70 år gammal. Han bor fortfarande kvar på Gotland. Men han vill inte prata om Sven Sjögren.
- Glöm det. Jag har ingenting att säga om det där.
Har du lagt det bakom dig?
- Det finns ingenting och har aldrig funnits något att lägga bakom sig. Jag och Sven kände varande. Jag tyckte det var jobbigt när han försvann. Jag gick till och med med i skallgångarna och hjälpte till att leta efter honom.
Är det inte jobbigt att ha varit misstänkt för något sådant här i alla år, det är 37 år sedan Sven Sjögren försvann nu?
- Folk får tro vad de vill. Jag vet vad jag har gjort och inte gjort.

Sven Sjögren är fortfarande försvunnen. Hos Skatteverket står han registrerad som "obefintlig".
Hade det rört sig om ett mord, hade det preskriberats den sjunde oktober 1997. Det rör sig i lagens mening om ett försvinnande, eftersom kroppen saknas. Så om polisen får in nya tips om Sven Sjögrens försvinnande utreds de.
Än så länge finns alltså ingen klarhet, i alla fall inte för polisens del, i vad som egentligen hände med Sven Sjögren.
Gotlands tingsrätt dödförklarade honom dock den 31 oktober 1982. Då gjordes även en bouppteckning.
Hans arvingar blev hans bror och tre syskonbarn. Av Sven Sjögrens saker fanns då diverse möbler som släktingarna hade tagit hand om. Hela hans bohag värderades till 2 600 kronor. Sammanlagt värderades hans hus, marker och tillgångar till nära en kvarts miljon kronor. Men när alla skulder var betalda återstod bara 74 571 kronor.
Sven Sjögrens arvingar sålde av hans tillgångar. I dag ägs hans hus och det mesta av hans marker av arvingar till de två spekulanter han själv vägrade sälja till.